Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europeisk expansion i det förflutna och det närvarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
616 K. LAMPRECHT, EUROPEISK EXPANSION.
Icke hvarje koloni utvecklar sig till ett särskildt och på samma gång af
moderlandet ännu beroende och därifrån utgrenadt lif. Härtill fordras förutom
expansionen på ett främmande område äfven detta områdes bebyggande; endast land gifva
upphof åt nationer. För processer, sådana vi här i korthet skola skildra dem, hafva
därför de tidigare europeiska kolonisationerna sedan det femtonde århundradet delvis
blifvit utan frukt. Den portugisiska kolonisationen var väsentligen punktuell; endast
på de närliggande atlantiska öarne, Azorerna och Kap Verde-öarne, antog den tidigt
nybyggarekaraktär, längre fram äfven i Brasilien. För det här ifrågavarande
sammanhanget kommer den alltså i fråga endast beträffande de sistnämnda landen, framför allt
Brasilien. Annorlunda ter sig vid första anblicken den spanska kolonisationen. Den
omfattade väl äfvenledes faktorier men framför allt land. Men blefvo då dessa land
icke blott eröfrade utan äfven koloniserade? På en gång framväxande ur
europeiska och inhemska befolkningselement antogo de till sist mestadels en biandkaraktär,
vida mer än Brasilien, och just denna omständighet är det, som gör, att de icke
obetingadt kunna upptagas till betraktande i detta sammanhang. Äfven den
nederländska expansionen i dess tidigare stadier kommer här föga i fråga, ty uppbyggd
på den portugisiska kolonialbesittningen bibehöll den lång tid framåt förnämligast
blott köpmannakaraktär. Dock stannade man icke alldeles vid eröfringar utan
fortgick senare, på Java, äfven till en låt vara begränsad bosättning. Men den
viktigaste nederländska bosättningen är i likhet med förhållandet i den portugisiska
kolonisationen icke att söka i de ursprungliga expansionsområdena utan utanför
dem, i Afrika, i de förutvarande boerstaterna. Betrakta vi till sist vid den
fortskridande koionialhistoriens hand äfven fransmännens och engelsmännens expansion,
så visar det sig, att fransmännen under första tiden ingenstädes haft några egentliga
bosättningskolonier att uppvisa. Främst af alla skulle då väl Kanada komma i
betraktande. Men den franska bosättningen var här ringa, eftersom dess utveckling
icke egentligen var en folkets utan snarare en kronans angelägenhet och invånarnes
urval dessutom var starkt begränsadt efter kyrkliga och politiska intressen. Och
hvad här omsider kom till stånd, måste sedan, vid landets öfvergång under engelskt
herravälde, underkasta sig de nya herrarnes nationella anspråk. Men från nyare
tid ega fransmännen endast i Algeriet ett land, som förtjenar att kallas
bosättningskoloni. Huru annorlunda ställer sig icke saken för engelsmännen! De hafva bosatt
sig snart sagdt öfverallt, där de fått fast fot, i Amerika, i Australien och i Afrika.
Just denna omständighet hafva de till god del att tacka för sitt nuvarande dominium
mundi, som däri tills vidare också säkerligen har sitt fastaste stöd. Vid sidan af
dem komma ofta - såsom i den amerikanska unionen och Kanada - äfven
tyskarne, men helt blygsamt och utan några anspråk på nationell, mycket mindre på
politisk själfständighet.
Öfverskådar man hela gången af denna utveckling, så framträder ännu mera
afgjordt än på europeisk mark teutonismens dominerande ställning inom densamma.
Af de romanska nationerna hafva egentligen endast spanjorerna och inom begränsadt
område portugiserna varit i någon mån fruktbärande. Den slaviska expansionen,
som hittills lemnats oberörd, utgöt sig från Ryssland öfver till en början ännu
ogästvänliga och från den öfriga världen afstängda trakter, från Polen öfver teutonska
områden. Och sålunda är det framför allt teutonerna, som satt sin egendomliga
prägel på den koloniala delen af den europeiska kulturkretsen. Men hvarutinnan
framträder nu denna egendomlighet? De utvandrande teutonerna kommo nästan
utan undantag från områden med högre kultur, till inemot slutet af det adertonde
århundradet från individualismens kulturer, sedan mestadels från subjektivismens.
I sina nya hem kommo de - i början af kolonisationen öfverallt men
mångenstädes och i många hänseenden äfven under den följande tiden - i ett läge, som
ingalunda motsvarade denna kulturhöjd. De hade att strida emot fiender, som stodo
på helt andra kulturnivåer, de hade att utstå den törhända ännu hårdare kampen
mot den fientliga, så att säga urtidsmässiga öfvermakten af skog och träsk, och dessa
strider utkämpades länge med endast primitiva verktyg, länge också under endast
primitiv själskultur.
Samtida iakttagare likaväl som nutida forskare i dessa tiders lif äro ense därom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
