Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 7 G
VIKTOR RYDBERG
begrundningen har löst en hittills dunkel fråga: där
uppkommer en stilla fröjd, som har ett behof att yttra sig
i välljud; historiens blad hafva upprullat en tafla, som
bör återgifvas i friare drag, med varmare och klarare
åskådning, med innerligare känsla, än hvad den
prosaiska berättelsen medgifver; arbetaren nedlägger spaden,
sätter sig ned på dikeskanten eller i den lilla
skogsdungen och betraktar den ömgifvande naturen: där är
en känsla af glädje öfver det uträttade dagsverket, öfver
skönheten omkring honom, som måste taga sig luft uti
den friskt skallande sången; där kommer ock svårmod
öfver sinnet, och äfven för detta äger sången uttryck;
debet och kredit hafva gått ihop och visat en god
behållning: man har råd och lust att se sina vänner på
ett glas; så klingar dryckessången friskt och eldigt i det
glada laget. Olyckan inträder; det förgängliga var ej alt
bygga på: sorgekvädet eller dödspsalmen blandas med
det betryckta sinnets djupa suckar och lyfta slöjan från
ett »på andra sidan»,
>: där ny är himlen och ny är jorden
och ny är himlens och jordens son.»
Häri ligger, synes oss, den enkla förklaringen på
frågorna: »är var tid poetisk?» och »hvarför är ej
rår tid poetisk?», svaret på dessa mer eller mindre
bittra klagomål öfver tidens »materialistiska tendens»
och »njutningslystnad», anklagelser, hvilka blifvit hörda
och sannolikt skola komma att höras i alla tider, enär
alltid personer skola finnas, som stå afsöndrade från
tidens allmänna riktning och sträfvanden och därför
med en sjuklig subjektivitet lägga på tiden skulden för
sin egen disharmoni.*
* Jämför härmed Elisabeth Brownings nästan samtidiga
uttalanden i Aurora Leigh (1856) om »skal dej ämmern öfver
den opoetiska nutiden» (Ellen Key: »Människors 127).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
