Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SINGOALLA 303
författares vittra alstring,* i hvilken uppsats
granskaren dock ej tagit hänsyn till berättelsens
ursprungliga version, framhållit det intensiva drag af
det omedvetnas mystik och af panteistisk
naturstämning, hvilket genomgår dikten. Ingen har väl
heller läst Singoalla utan alt hafva känt, huru en
väldig våg af naturmystik fyller företrädesvis de
scener där Singoalla och Sorgbarn uppträda. Äfven
om jag tror, att man ej allt för starkt får betona
ordet panteism i detta fall, uppenbarar sig dock i
diktens stämning just den känsla af individens
samhörighet med naturen, som betager sinnet kanske
allra mest, då människan befinner sig antingen
djupt inne i skogens dunkel eller ute på
världs-ha fvets våg.
Och åt den »dallring i det egna hjärtat af
ändlighetens smärta», om hvilken Rydberg sjöng i
det panteistiska slutet af ett samtida poem,
»Vemodet», ger äfven Singoalladikten uttryck. Singoalla
bildar sålunda i Rydbergs prosaförfattarskap det
yppersta uttrycket för den mystiskt romantiska
sidan af hans kynne, liksom å andra sidan Den
siste Athenaren är uttrycket för det tankeklara,
formplastiska helleniska, ehuru ej heller denna
senare sida utan tillsats af mystik. Och Singoalla
kallar sig ju ock en »romantisk sagodikt».
Förra afdelningen af dikten är för öfrigt vida
mindre präglad af den mystiska stämningen än den
senare. Den täljer i rikt färgmättade drag om
kärleken mellan den vilde Erland, den katolske
riddareynglingen från Magnus Erikssons och Birgittas dagar,
* Svensk Tidskrift 1892: Från Viktor Rydbergs
ungdomsperiod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
