Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.lOl RN \ I.I ST I K
Mecklenburg importerade kyrkliga reaktionen, som vall
Lund till residens, en krass vetenskapsfientlig
konfessio-nalism, som förträffligt trifdes och frodades, utan att så
vidt man kände motarbetas af ädlare krafter på platsen.*
Under sådana förhållanden vore det snarast öfverraskande,
att en så stark minoritet uppträdde för festens firande,
ty »denna minoritet visade dock, att ungdomen besutle
motståndskraft mot korrumperande element».
Om själfva studentkårens uppträdande skrifves
med anledning af att studenterne nu själfve
påkallat ett uttalande:
»Majoriteten af Lunds studentkår liar ombesörjt,
att vårt stora fosterländska drama icke skulle sakna sin
kårens ledande män, sedermera docenten i ästetik och
redaktören Henric Hallbäck, hvilken visa sjöngs vid 1865 års
vårkarneval och väckte stor förargelse öfver hela landet, helst i jäm
förelse med det ädla sätt hvarpå Upsalastudenten^ hedrade
frihetsmartyrens minne: Ernst Björcks härliga dikt om Lincoln.
Författarne af Lundasludenlernes skrifvelse betecknade emel
lertid Lincolnsvisan som »ett rått och okynnigt upptåg, för
hvilket studentkåren ej kunde göras ansvarig». Rydberg
anmärkte häremot, »alt detta utbrott af ’råhet och okynne’ icke,
såsom hrr cirkulärförfattare vilja antaga, var en så alldeles
tillfällig, enstaka och oförklarlig företeelse, utan snarare en
blott alltför bjärt och oförsiktigt framträdande yttring af en
anda, som med en viss omsorg fostrats och utvecklats af den
kyrkliga och politiska obskurantismen på stället, tills den nu
angripit universitetets lifsrölter med röta. Att arbetaren Lincoln,
som själf gjort sin uppfostran, skulle vara en föraktlig och
frånstötande företeelse för studenter, som i sina glosor,
minnesläxor och examensbetyg hafva en borgen, att de äro ’intelli
gensens’ målsmän, är icke att förundra sig öfver; att en republik,
där själfstyrelse och religionsfrihet härska, skulle med sin
president inklusive vara en styggelse för eleverne af Svensk
Kyrkotidnings redaktörer och för dem som uppammats i hr
Stahls preussiska statsfunderingar, är ej heller att häpna öfver.
Vi tro, att smädedrapat därutinnan har i någon mån sin
förklaring.»
* Det motsatta skulle Rydberg till sin glädje få erfara,
då just från Lunds universitet han i sin teologiska strid
mottog en kraftig handräckning från Axel Nyblæus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
