Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1(5
VIKTOR RYDBERG
Han prisade vänner lyckliga, hvilka hade fått
viljekraft nog att göra fruktbärande de pund, som
Gud förlänat dem. Han kunde — biktar ban i ett
bref, som nedan skall meddelas — fattas af den
hemska tanken, att han vore en gång för alla en
fullständig odugling, och så stänga sig inne för sig
själf och förtvifla. Men i bakgrunden hade han
den uppehållande tron, att det vore en kris, »ur
hvilken han skulle utgå allvarligare, starkare och
ödmjukare än förr, utan önskningar för egen räkning
och seende i arbetet sin enda glädje». Vid sådana
stunder kunde man finna på hans skrifbord ett litet
arbete af Kant: »Om människans makt att genom
egen kraft blifva herre öfver sjukliga känslor».
En omständighet, som vid 1860-talets midt
väsentligt torde bidragit till Rydbergs kvalfyllda
oro, var en icke realiserad tanke på att då bilda
ett eget hem och de själsstrider som därmed
sammanhängde.
Slutligen torde själfva den ställning hvari
bibelstriden försatt honom hafva känts pinsam.
Han ägde ett sinne sällsynt mottagligt för vänliga
ord, ganska ömtåligt för bittra och ogillande. Han
betraktades ju å så många håll nu såsom en »varg
i veum» och utropades såsom en »otroshjälte»,
en »förnekelsens man», en »nedrifvare», en
materialist, en ateist, en sanningsvrängare — korteligen,
såsom han skref i ett bref långt senare, »nättopp
raka motsatsen till hvad han alltid varit».
En af Viktor Rydbergs förtrognaste vänner från
denna tid, Carl Herslow, skrifver till författaren
af detta arbete:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
