Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTNING 1 87 5 — 7 8
319
Från ett par af sina vänner i denna krets
mottog Rydberg uppmaning att lämna bidrag till
tidskriften, och i midten af november 1875 sände
han två poem, afsedda för det första häftet 1876.
Det ena var Hvadan och hvarthän, det andra
var Edén.
Hvadan och hvarthän — som inledde 1876
års årgång af Nu — är det första äktlyriska
uttrycket för hvad jag skulle vilja kalla »det stora
frågetecknet» i Rydbergs tankelyrik, detta spörsmål
af tvifvel och hopp, som utmynnar i Grubblarens
slutstrofer.
Det är tidens, förgängelsens förhållande till
evigheten som utgör ämnet. De båda första
stroferna gifva med Runebergsk eller Topeliansk
enkelhet två genrebilder af ungdom och ålderdom, af
lif och död. Så följa de båda stroferna om tiden,
hvilken med sin kabelked aldrig når det evigas
ankargrund, och om universet såsom ett system af
stjärnor, fängelsen för tvifvel och förgängelse, ur
hvilka ständigt det spörsmål framsuckas: Hvar
stamma vi från och hvart går vårt lopp?
Så kommer för den tviflande tänkaren svaret
i drömmen och tager skepnaden af hans älskligaste
ungdomsminne: modersbilden, lion, som inplantat
evighetshoppet i hans sinne:
I min moders blick
jag in i det eviga skåda fick.
Rydberg liar här — så vidt jag rätt förstår
dikten — betonat, att evighetsgåtan aldrig fullt kan
lösas af förståndet, men att på känslans, aningens,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
