Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 VIKTOR RYDL5EHC.
ocli blicka i månskensstämningens silfverglitter hän
till det eviga från förgängelsens land.
De förnimma andarnas kör, som hviskar, att
stridens och smärtans rnystér
är fullkomningens villkor och själarnas rätt,
att det drag utaf vemod som skapelsen bär
är af trånad att skåda en ädlare ätt.
Naturen själf ger i sin vårskrud symbolen af
den förnyelse, som hon skall bära i en kommande
harmonisk tid, då frihetens hägrande paradishopp
förverkligats.
Ty i människans ande ha tingen sin lag.
Och när skalderne strängarne skönare slå,
skall en rikare prakt öfver jorden ses spridd,
och ju högre de spanande tankarna nå,
se, dess djärfvare spänner sig himmelens vidd.
Så följa i den ofvannämnda något äldre
versionen följande båda strofer, som uteslötos då dikten
offentliggjordes i Nu 1877:
När han klagar i natten, den höstliga vind,
är det ej öfver ängarnes blomster som dött.
O, han sörjer de härjade rosor på kind,
som för luslarnes fläktar sin krona förstrött.
Men befrielscmorgonens purprade våd
får sin glans från de rosor, hvars fägring förgått,
medan styrkande tankar och härliga dåd
ur sin blomkalk i tidernas sköte de såll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
