Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G2l*.
VIKTOR RYDBERG
Sorgen öfver industrialismens herravälde och
framfart — ty såsom en sorg kände han det —
födde ock hans sista stora dikt: Grottesången.
Men äfven längs till vänster såg han rörelser,
med hvilka han icke kunde sympatisera.
Han gjorde sig ingen »idealiserad bild af den
undertryckta samhällsklassen», och ban visste
mycket väl, att man ej som i de franska
romanerna från 1830—1840-talen finge smycka arbetarne
med alla människonaturens fullkomligheter. Men
han kände varmt med den kroppsarbetande
klassen, och just därför harmade det honom, att
den skulle lyssna till de socialdemokratiska läror,
hvilka ban såg uppträda i samband med den dels
materialistiska, dels egoistiska filosofi, hvars
mot-kämpe ban var, och under ett hänsynslöst
häfdande af klasskampen och »striden för tillvaron».
Samarbete för tillvaron var hans lösen.
Därför framhåller han i en föreläsning från
1889 såsom märkvärdigt, att åtskillige bland dem,
som säga sig försvara de svages sak, åberopa den
lag som kallas »striden för tillvaron» och som
utgjorde själfviskhetens princip. Därför låter han
två år senare i Nya Grottesången Ahasverus
förklara:
»Tragikomiskt är, att denna folkfientliga
vulgärfilo-sofi har sina mest högljudde förkunnare bland
socialist-ledarne. Mycken dumhet har jag under mina sekellånga
vandringar mött och föga vishet. Men detta är den största
dumhet, jag bevittnat i världshistorien. Anhängarne af
det bestående goda och anhängarne af de bestående
missbruken hafva bådadera skäl att vara tacksamme för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
