Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPENSMEDEN
691
Om det osympatiska förhållandet mellan mäster
Gudmund och hans karakterslöse son verkar bjärt
frånstötande, så är åter Svantes förhållande till
sonen Gunnar en bild af tilldragande fägring.
Rydberg har här upptagit ett ämne, som redan
tidigare sysselsatt honom: farhågan för att barndomens
och ungdomens oskuld skall råka ut för en värre
förgängelse än dödens: orenhetens, lastens,
för-därfvets. Vi minnas dikten Alexis i Flora, om
naturens tålamod, då hon icke tröttnar att på tidens
ö efterbilda idéerna, när dock allt skönt måste dö,
och fortfar att väfva, fastän allt det väfda åter rifves
upp, och om den panna från hvilken idéens afglans,
Guds afbilds renhet, försvunnit, sedan brännhet
samum härjat den och förgängelsen — dock ej
dödens — vidrört henne. Denna dikts början är
upptagen här i Vapensmeden och lagd i
harpo-lekarens mun, då han vemodsfullt betraktar sin
gosse och fruktar hans framtid.
»Snart komma de farliga åren. Den högsta och
ljufvaste mänskliga skönheten — den i hvars fina ådernät
blodet flyter nektarrent och sprider en värme, som ej
är den djuriska åtråns — den skall tyna bort. Hjärtats
omedvetna renhet skall tyna bort med den. Det är
vårblommor. I hvilken gestalt skall den första
kvinnokärleken möta Gunnar
Och han erinrar sig en kväll, då ban bar
Gunnar på arm och sjöng den vackra bönen:
Utur ödedjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
45. — V. Rydberg. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
