Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7r,4
VIKTOR RYDBERG
Att glädjas, då syskon lida,
att jubla in i koren af millioners jämmer —
loda helvetets djup, om du det kan;
djupet af denna synd lodar du icke.
Men den siste glädjejublaren skall tystna
och bedja: höljen mig, I bergl
då Herren sveper kring ljuset mörkrets dok
och breder den stora natten öfver oss, under oss,
och änglarne gjuta hans vredes skålar
på en skälfvande värld.
Stundom har skalden lånat verser från sina
egna ungdomsdikter (hellenernes sånger, poeten
från nittonde århundradets slut), stundom öfvergår
han till ren prosa, såsom då det gäller angreppet
mot den Nietzscheska världsåskådningen och dess
eftersägare, »öfvermänniskorna», representerade af
»intelligensaristokraten», pumpan på två pinnar,
hvars hufvud utvecklats på de plebejiska lemmarnas
bekostnad. Rydberg satiriserar här öfver denna
»världsträdets blomma», hvilken i själfförhäfvelse
anser sig såsom det, för hvilket egentligen
människan är till, och slutligen vill dofta bort i rymden
med en ultra fin hyperästetisk »dirring» af djupaste
lifsleda. *
Ocli med det väldiga ekot af anakoretens
världsförklaring:
Kristus ville frälsa glädjen,
men glädjen anammade honom icke;
glädjen skall strypas af fasan
och fasan frälsa världen —
* Jmfr brefvet till Ola Hansson, hvilkens eget
uttryckssätt här är satiriseradt, liksom ock Strindbergs
öfvermännisko-teorier i »I hafsbandet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
