Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTERNA 189 1
723
Himlens blå är en enda sådan
oändlighetssuck och tillika en tacksamhetshyllning till det
älskade fosterlandet. I Längtan tolkar Rydberg
än en gång i de mest förtjusande strofer den längtan
efter och aning om det ideala, som präglat bela
hans lif, och som han sökt i blomman, i fanan, i
jägarhornet, i orgelbruset, i hammarslaget, i
världsoceanens sus, i flodens ström, i människoögonens
kärlek:
Kanhända det eftertrådda
är det aldrig än förstådda
och hvad ingen skall förstå;
men han måste längla och ana,
han måste vandra och spana
och söka det ändå.
Och kom han till världens ända,
dit inga vägar lända,
där Intets rike är,
han böjde sig öfver stupet
och stirrade in i djupet
med vemodsfullt begär.
Och lutande öfver slupet
han ropade ned i djupet,
som saknar återljud,
och ropet skulle fara
genom ändlöst icke-vara,
genom tigande rymder: Gud!
Och lika så i Fantasos och Sulamil. Här
är det fantasiens ungersven, som är stadd på kosa
efter idealets mö, och som hvar helst ban kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
