Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7r,4
VIKTOR RYDBERG
din fot någonstädes på din fädernejord, där du icke
känner dig hemma bland de dina, icke kan möta en odlad
medborgare, som icke ensamt gapande beundrar dig, utan
därtill älskar dig genom din egen förtjänst och naturens
gåfva.»
Och en annan af hans vänner, en af vår
litteraturs allra främste, skref till honom 1891:
»Jag vet ingen som kan uttala ett sådant varningsord
mer än du.–-Jag tycker, att jag själf blir liksom
en bättre människa, när jag läser dig och hör dig tala.»
Själf gjorde Rydberg inga anspråk på att verka
som auktoritet, och han ägde icke den fåfänga,
som mången stor man haft alt vilja utgöra föremål
för beundran.
Men han blef det, med eller mot sin vilja.
»Den litteräre landsfadern» — som Hellen
Lindgren träffande kallar honom — visade sig
såsom den älskvärdaste vän i sitt förhållande till
det yngre släktet af vitterhetsidkare, vare sig de
tillhörde hans egen skola eller de sökte sig till
andra riktningar. Otaliga äro de hyllningar, han
mottagit från den litterära ungdomen, otaliga ock
de uppmuntrande ord, de uttryck af välvilja, ban
ägnat nybörjare och mera försigkomne, allra helst
lofvande debutanter.
Det har i den ofvan omtalade uppsatsen från
svensk hand i norska Samtiden påståtts, att den
makt öfver andarne, hvilken entusiastiske
minnestecknare velat tillskrifva Rydberg, vore en ren myt,
åtminstone för de sista femton åren; visserligen
åtnjöto hans ord bland »allmänheten» en enorm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
