Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herman Bjursten: Biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han tryckte glädjens mask på sina drag, klädde ut sig till en "lustig
person", förträfflig — för att nyttja hans egna ord — "både i farsen
och skådespelet" ... I bålens Lete släcktes hans qval, på andra
toner steg sången från hans läppar och skämtet gnistrade som drufvans
blod i pokalen. Det är sant ... det var icke alltid gratier som lekte
kring denna pokal, och skämtet framträdde stundom utan att höljas i
behagens slöja. Men man öfversåg gerna med hans synder mot hvad
man — ofta falskt nog — kallar "anständigheten", och man räknade
icke så noga på ett eller annat grofkornigt uttryck, endast man fann
det träffande. På detta sätt uppkommo, som du alltför väl känner,
många verser af Wadman, hvilka det icke torde vara tillständigt att
offentliggöra, oaktadt den ofta originella humor, som gör att sjelfva
plumpheten mindre stöter. Men äfven om man afräknar dessa,
återstå ändå tillräckligt många för att häfda honom ett utmärkt rum bland
våra humorister, på samma gång som hans allvarsamma dikter, hans
naturskildringar och idyller bevisa hvad han, under lyckligare
omständigheter, med en mera harmonisk utveckling skulle kunnat blifva för
den svenska sången, äfven inom den mera ideala arten af poesien.
Sådana som de nu framträda, skall du emellertid i dessa dikter
endast finna fragmenter, omöjliga att sammansätta till en helgjuten
byggnad. De äro foster af denna inre nödvändighet, som drifver en
rikt utrustad sångar-ande till produktion utan någon annan afsigt än
den, som ligger i poesiens eget inre väsende. Hos nästan ingen af
våra svenska skalder skall du finna denna (om jag så får kalla det)
afsigts-löshet i så hög grad som hos Wadman. Öfverallt träffar man
en sångare, hvars enda mål är sången sjelf. Guld och rykte — dessa
siréner, som tjusat så många af skaldekonstens dyrkare — ega för
honom ingenting lockande. Hans sångmö är ett ögonblickets barn, och
den drägt, i hvilken hon framträder, synes också stundom mindre
vårdad. Hvad Wadman en gång sjungit, det var förbi för skalden sjelf,
omkring ingen faderlig hand om de foster, dem han så rikligen strödde
Han tog sig. Uttrycket, om också stundom kantigt eller skränigt,
fick stå der för hans räkning, sådant som ögonblickets ingifvelse
alstrat det. Han brydde sig icke om att fila eller slipa sina verser, ty
han frågade föga efter hvart de togo vägen. De voro från början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
