Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Tal i glada samqväm - Konsten att njuta lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
åtkomst — se der hufvudreglorna för den svåraste af alla
konster, den, att rätt bebruka och odla en högre makts
tvetydiga förläning: menniskolifvet.
Jag har sett män förföljas af lyckan från deras
purpurvagga till marmor-griften, hvilkas dristigaste begär burit
mogen frukt, hvilkas fruktan, alltid hafvande, aldrig
framfödt lefvande ungar, hvilka dock aldrig vågat ikläda sig
glädjens och hoppets leende färger, utan höljt sitt dystra
lynne i missnöjets och rädslans musblacka mantel och,
naturen och ödet, himmelen och jorden till trots, suckande
burit sin fjäderlätta lifsbörda på darrande, svigtande, lutande
skuldror fram till det okända landets gräns.
Andra har jag sett dansa som rågetter öfver lifvets
rysligaste branter med höga torn af missöden på ryggen.
Desse hafva aldrig gått faran ur vägen, utan sprungit
öfver henne eller kastat henne åt sidan., Nappade hon dem
i bakfoten, så att de tumlat öfver ända, brutit armar och
ben eller syltat in sig i gyttja upp öfver öronen, så hafva
de alltid haft den trösten i beredskap, att det kunde ha gått
värre, och det nya glada hoppet i kikaren: "Detta går snart
öfver, och det blir väl bättre!» Aldrig hafva de ajusterat
sitt tal med sirlig frisyr eller prydliga lockar, krusat det
efter modet eller pudrat det med vällukter — nej, vildt och
yfvigt fladdrar det omkring ännet såsom Evas hår i
paradiset eller som en lejonman. Också hafva de ofta hängt upp
sig i detsamma liksom Absalon fordom i sitt. Hvarje
olycksbud kasta de ett epigram i fysionomien, och hvarje kräfvare
komplimentera de med någon speglosa. Sådiga hafrekakor
och mögliga knallar fräsa som holländska våfflor emellan
deras huggtänder. De häpna icke för några grodor i
kärrvattnet eller för några flugor i supen. Dekokten rinner i
dem som Malaga-sekt, piller fräta de som sockergryn,
kinamos och lingonmos äro dem enahanda, och en liten räka
på mennisko-fabrikören 34) sätter dem ingalunda i förlägenhet.
Merendels lefva de friskt in i verlden efter sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
