Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henry David Thoreau - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
förnämiteter, som alltifrån 40-talet trängdes i Concord.
Över denna lavin av papper resa sig dock numera endast
Emerson och Thoreau som gestalter av kött och blod,
fortfarande lika levande som någonsin.
Thoreaus första personliga beröring med Emerson —
och därigenom med transscendentalismen överhuvud —
daterar sig från 1837. Anledningen till bekantskapen var
att Thoreaus syster Helen upptäckt, att någon reflexion
i hennes brors dagbok påminde om vad hon nyligen hört
Emerson yttra i ett föredrag; detta framfördes till Emer-
son, som kallade den unge mannen till sig och snart kom
att räkna honom till sina förtroligaste vänner. »Jag tyc-
ker mycket om min unge vän», meddelar han redan året
därpå, »han tycks ha ett så fritt och självständigt sinne
som någon jag hittills råkat.» Är 1841 inbjöd Emerson
honom att bli ständig inackordering i hans hem; han
skulle ha mat och bostad fritt mot att han hjälpte till med
diverse göromål; hans ovanliga praktiska händighet gjor-
de enligt Emersons eget vittnesbörd hans hjälp i hushåll
och trädgård ovärderlig. Året därpå drabbades Thoreau
av ett hårt slag: hans broder John, som alltid varit hans
ende förtrogne vän, avled hastigt på grund av olyckshän-
delse. Om Thoreaus förhållande till denne broder får
man en föreställning, när det med anspråk på trovärdig-
het berättas, att David Henry den enda gång i sitt liv då
han var förälskad, avstått från alla frierier till förmån
för John, som också var intresserad i samma flicka. Vid
skildringen av den båtfärd på Concord- och Merrimac-
floderna, som han och brodern gemensamt företagit,
nämner han i den publicerade boken inte en enda gång
den bortgångne vid namn; smärtan över detta dödsfall,
som han endast här och där i sina skrifter indirekt be-
rör, tycks han aldrig helt ha övervunnit. I Cape Cod,
som är journalen över en vandring längs havskusten
1849, beskriver han som ögonvittne de hemska scenerna
efter ett irländskt emigrantfartygs skeppsbrott utanför
Cohasset; med indiansk oberördhet betraktar han de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>