Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henry David Thoreau - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
ogemen tillfredsställelse. I sin konversation var han
känd som en farlig man. En gâng hemsöktes han under
sin eremittid av en talträngd främling, som ville göra
sig noga underrättad om hans levnadsvanor; Thoreau
lämnade önskat besked men blev efterhand mer och mer
lakonisk. Man diskuterade naturstudier, och besökaren
råkade i upphetsning: »Men, Mr. Thoreau, hur är så-
dant möjligt : hur kan ni studera fåglar med utbyte, när
ni inte skjuter dem?» — Filosofen betraktade interpel-
lanten tankfullt: »Skulle ni anse det lämpligast att jag
sköt er, om jag önskade studera er närmare?»
Ingen sanning hade något värde för Thoreau, om den
inte var en konkret, upplevd, skådad sanning. Han tän-
ker uteslutande i liknelser och metaforer; såtillvida är
han helt poet. Därav hans tvära övergångar, hans brist
på synligt sammanhang, hans ideliga användande av
någon tillsynes harmlöst jordisk sats till ett språngbräde,
som plötsligt låter honom hamna hos Björnvaktaren
eller Orion eller »i någon lugn vrå av universum borta
bakom Plejaderna». Hos honom får mycket läsas mel-
lan raderna. Ibland får man intrycket att han nöjer
sig med en snabb, förkortad, antydande stenografskrift
lämpad för dagboksändamål för honom själv, men be-
svärlig för läsarens vidkommande. Ofta ernår han därmed
förträffliga effekter i sententiös stenstil, men ofta läm-
nar han läsaren tveksam mellan ett flertal tydningar.
Han har inga av Demosthenes’ småstenar i munnen; men
det är ibland som om han sutte försjunken i en inspi-
rerad monolog som endast anginge honom själv, mum-
lande spasmodiskt, med ett grässtrå eller ett stycke inner-
bark av en fälld »pitchpine» mellan tänderna : den nyfikne
lyssnaren får höra på om han gitter och förstå vad han
kan — honom kvittar det lika. Men när han är som
bäst, har han inte många medtävlare inom sitt speciella
område. Emerson gav honom högsta betyget som stilist,
när han året efter hans död skrev: »Vid läsningen av
Thoreaus dagbok märker jag ständigt kraften i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
