Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
var besläktad med tonerna från en ko, vilket bevisar att
de till sist börjat lära sig naturens uttal.
Under en del av sommaren började whippoorwillfåg-
larna klockan halv åtta på kvällen, efter att kvällståget
gått förbi, sin vespersång, varmed de höllo på en halv
timma, sittande på någon stubbe framför min dörr eller
på husets ryggning. De började nästan med samma
punktlighet som en klocka, med en skillnad på högst fem
minuter i förhållande till solens nedgång. Jag hade ett
sällsynt tillfälle att göra mig förtrogen med deras vanor.
Ibland hörde jag samtidigt fyra eller fem stycken i olika
delar av skogen, var och en någon takt efter den andre
och alla så nära mig, att jag inte endast urskiljde kluc-
kandet efter var ton utan också det egendomliga sur-
rande ljud, som påminner om en fluga i ett spindelnät,
fast starkare. Ibland flög någon av dem runt mig i stän-
digt trängre kretsar, när jag gick i skogen; troligen be-
fann jag mig då nära dess ägg. De sjöngo med mellan-
rum natten igenom och började åter lika klartonade som
någonsin vid dagningen eller strax innan.
När alla andra fåglar tystnat, ta skränugglorna upp
refrängen, som forntidens gråterskor sitt urgamla u-lu-lu.
Deras isande veklagan är i Ben Jonsons bästa stil. Djup-
sinniga midnattshäxor! De inskränka sig visst inte till
det hederliga och enkla tu-whit, tu-who, som poeterna
veta besked om; det är i stället, allvarsamt talat, en un-
derbart högtidlig kyrkogårdsröst, självmördade älskandes
försök att trösta varandra, när de i undervärldens snår-
gömslen påminna sig smärtan och hänryckningen i sin
förgångna kärlek i de levandes land. Likväl tycker jag
om att höra deras klagan, deras sorgetunga gensvar, som
dallra längs gläntorna; ibland kan det verkligen påminna
om musik och sjungande fåglar; ibland ljuder det som
den mörkaste och tårfylldaste sidan av livets musik, all
ånger och suckan som till varje pris måste finna ett ut-
lopp. De äro andar, fallna andar och förtvivlade gen-
gångare, själar som en gång vandrade på jorden under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
