Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
profanerades av någon mänsklig granne. Jag tror, att i
allmänhet människor fortfarande äro en smula rädda för
mörkret, fast alla häxor äro brända samt kristendom
och stearinljus hållit sitt intåg.
Jag hade likväl ibland tillfälle att lära mig, att det mest
milda och ömma, det mest oskyldiga och uppmuntrande
sällskap kan finnas i något naturföremål vilket som helst,
till ock med för en människohatare och för den som över-
väldigats av melankoli. Det kan knappt tänkas existera
någon svart melankoli för den som lever mitt i naturen
och är i full besittning av sina sinnen. Den storm har
ännu aldrig blåst, som inte var æolisk musik för den
friskes och oskyldiges öra. Ingenting kan rätteligen
tvinga en enkel och tapper man till tom nedslagenhet. Så
länge jag åtnjuter årstidernas vänskap, är jag övertygad
att livet aldrig kan bli mig en börda. Det milda regn,
som vattnar mina bönor och håller mig innanför dörren
i dag, har ingenting som är tungt och nedstämmande
utan skänker även mig något gott. Ehuru det hindrar
mig att hacka bönorna, är det mycket mer värt för dem
än en hackning. Även om det skulle hålla på att regna
så länge, att fröna skulle ruttna i jorden och potatisen
skämmas på sankmarkerna, skulle det likväl vara till
nytta för gräset på högslätterna och sålunda också då vara
gott för mig. Ibland när jag jämför mig själv med andra
människor, tycks det som om jag vore mera gynnad av
gudarna än de, långt mera än jag kan finna mig förtjänt
av, — som om deras händer hölle en utfästelse och en
säkerhet beträffande mig, vilken övriga människor icke
äga, och som om jag bleve särskilt ledd och beskyddad.
Jag smickrar inte mig själv; det är de odödliga som
smickra mig, om sådant är tänkbart. Jag har aldrig känt
mig själv övergiven eller på något sätt nedtryckt av en-
samheten utom en enda gång, några veckor efter det jag
slagit mig ner i skogarna; då tänkte jag under någon
timma, att mänskligt grannskap var nödvändigt för ett
lugnt och hälsosamt liv. Ensamheten kändes då fientlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
