Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
de sen efter sig, avsiktligt eller tillfälligtvis. En har ska-
lat en sälgkvist, flätat den i en ring och släppt den vid
mitt bord. Jag kunde alltid se, om någon besökare varit
där under min frånvaro, antingen på böjda kvistar och
gräs eller på något intryck av en sko, och vanligen kunde
jag avgöra deras kön, ålder och ställning genom något
litet efterlämnat spår, — genom någon plockad blomma
eller gräs som snotts samman och kastats bort eller ge-
nom den kvardröjande lukten av cigarr eller pipa. Ja,
jag blev ofta gjord uppmärksam på någon vandrare på
vägen, sextio famnar borta, genom lukten av hans pipa.
Vanligen ha vi tillräckligt utrymme omkring oss. Vår
horisont är aldrig helt vid våra armbågar. Urskogen går
aldrig ända fram till dörren, inte dammen heller, utan
något utrymme röjes alltid upp, hägnas och erövras
från naturen. Vad är anledningen till att jag har denna
vidsträckta omgivning, många kvadratmil obeträdd skogs-
mark, helt överlämnad till mig av mina medmänniskor?
Min närmste granne är på en mils avstånd, och inget hus
är synligt förrän jag går upp på toppen av en kulle på en
halvmils avstånd. Min horisont av skogar är helt min
egen; på ena sidan har jag en skymt av järnvägen där
den snuddar vid dammen, på den andra ser jag litet av
ett stängsel längs skogsvägen. Men för övrigt är allt så
övergivet som om jag bodde på prärierna. Det är lika myc-
ket Asien och Afrika som det är Nya England. Jaghariviss
mån min egen sol, min egen måne, en hel liten värld för
mig själv. Det var lika otänkbart att någon vandrare på
natten kunde passera mitt hus eller knacka på min dörr,
som om jag varit den första eller den sista människan;
möjligen med något undantag för våren, när med långa
mellanrum någon kunde komma från byn för att fiska i
dammen, — dessa fiskade synbarligen mycket mera i den
Walden Pond, som fanns i deras eget inre, och hade
mörkret som agn på sina krokar, — men de försvunno
snart igen, med korgarna fortfarande lätta, och lämnade
åter världen åt mörkret och mig, så att min natt aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
