Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
något kungsljus på en betesmark, eller ett bönblad eller
en harsyra eller en hästfluga eller ett bi. Jag är inte mer
ensam än kvarnfallet eller vindflöjeln eller polstjärnan
eller sunnanvinden eller en aprilskur eller något januaritö
eller den första spindeln i ett nytt hus.
Ibland under de långa vinteraftnarna, när snön faller
tätt och vinden far rytande genom skogarna, får jag till-
fälligtvis besök av en urgammal nybyggare och mark-
ägare, — densamme som påstås först ha grävt Walden-
dammen och lagt stenar kring den och kransat den med
tallskogar; han berättar historier om.den gamla tiden och
om den nya evigheten; och vi två tillsammans lyckas för-
driva kvällen under sällskaplig trevnad och angenämt
meningsutbyte, till och med utan äpplen eller cider: —
det är en mycket vis och humoristisk vän, som emeller-
tid tycker om att hålla sig själv än mera dold än någon
mystiker och eremit; och fast det finns folk som påstår
att han är död, kan ingen visa hans gravplats. Även en
äldre dam bor i mitt grannskap, osynlig för de flesta
människor; i hennes välluktande örtagård tycker jag om
att ströva för att plocka tusenskönor och höra på hennes
historier; hon har nämligen ovanligt rik erfarenhet och
hennes minne räcker längre tillbaka än de äldsta mytolo-
gier; hon kan ge mig varje sagas urtext samt händelsen
varpå den är grundad, ty allt sådant tilldrog sig i hennes
unga dar. Det är en rödkindad och klarögd gammal dam,
som tycker om alla väder och årstider och som ser ut att
kunna överleva alla sina barn.
Naturens obeskrivliga oskuld och välvilja, — solen,
vinden, regnet, sommartid och vintertid, — hur mycken
hälsa, hur mycken uppmuntran, ha de inte ständigt att
ge! Och så mycket släktkänsla ha de för oss människor,
att hela Naturen skulle sörja, solen skulle skymmas blek
och vindarna skulle sucka med mänskligt ljud, molnen
skulle gråta och skogarna skulle fälla bladen och bära
sorgedok vid midsommartid, om någonsin en människa
hade verklig anledning att förtvivla. Skall inte jag sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
