Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djuren som grannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
sticka upp huvudet och rekognoscer och så strax för-
svinna igen. Slutligen fann jag, att jag lika väl kunde
vila på årorna som försöka följa honom; ty åter och
åter, när jag som bäst spänt väntade hans uppdykande
på en bestämd plats, ryckte jag till vid att höra hans
ojordiska skratt bakom mig. Men hur kunde det vara
att han efter så mycken list alltid förrådde sig så snart
han dykt upp genom detta vida förnimbara skratt? Var
inte redan det vita bröstet tillräckligt förrädiskt? Det
var verkligen en löjlig lom, tyckte jag. Oftast kunde
jag höra ljudet av vattnet, när han kom upp, så att jag
redan därigenom blev underrättad. Men ännu efter en
timma föreföll han fullkomligt oberörd, dök lika snabbt
och sam längre än någonsin. Det var märkvärdigt att
se honom glida i väg med orört bröst när han kom till
synes; han gjorde allt arbetet uteslutande med sina breda
fötter därnere. Hans vanliga rop var detta demoniska
skratt, där likväl något påminde om andra vattenfåglar;
men ibland, när han mest framgångsrikt dragit mig vid
näsan och kommit upp på stort avstånd, frambragte
han ett utdraget, onaturligt skrän, som mera påminde
om en vargs tjut än om något känt fågelläte; som när
något djur sätter nosen mot marken och långsamt vrå-
lar av alla krafter. Detta var hans riktiga lomrop, —
kanske det vildaste och ödsligaste ljud som någonsin
höres i dessa trakter; det kom kullarna att genljuda
vitt och brett. Jag kom till den slutsatsen, att han hån-
skrattade åt mina ansträngningar, lugnt förtröstande på
sina egna hjälpmedel. Ehuru himlen vid detta tillfälle
var fullständigt molntäckt, var likväl vattnet så stilla,
att jag kunde se honom bryta vattenspegeln, även när
intet ljud förrått honom. Hans vita bröst, luftens still-
het och vattnets lugn utgjorde fördelar på min sida.
Till sist, när han kommit upp ett hundratal famnar
borta, gav han till ett av dessa utdragna tjut, liksom om
han kallat lommarnas gud till sin hjälp; och omedelbart
kom en vind från öster och krusade ytan, luften fyll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
