Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidigare nybyggare samt vinterbesökare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
gick jag lik en vänlig indian till byn, även sedan de öppna
fältens hela snöförråd staplats upp mellan Waldenvägens
gärden och när en halvtimme var tillräcklig för att ut-
plåna varje spår av den senaste vandraren. När jag åter-
vände, hade redan nya drivor hunnit bildas, vilka jag
måste pulsa fram genom; där hade den arbetsamma nord-
västvinden vräkt stoftfin snö kring någon skarp vinkel på
vägen; och inte ett kaninspår syntes, inte ens det finstilta
trycket av någon skogsmus. Likväl slog det sällan fel,
att jag inte mitt i vintern alltjämt fann någon varmare
sänka eller kärrmark, där gräs och stinkkål ännu visade
fram en evig grönska och kanske ibland också någon här-
dig fågel inväntade vårens ankomst.
Trots anhopningen av snön kunde det ibland hända,
att jag vid återkomsten från min vandring korsade någon
timmerhuggares djupa spår vilka ledde bort från min
dörr, och att jag fann en hög täljda spånor på eldstaden
samt rummet fyllt av lukten från hans pipa. Eller också
kunde det hända, att jag någon söndagseftermiddag, när
jag satt hemma, hörde snön knarra under steg, härrö-
rande från en viss vaken och rörlig farmare, som trots
sin långa väg genom skogarna kom till mitt hus för en
stunds stillsamt kallprat; han var en av de få, som äro
»män på sin gård», — en som tog på sig arbetsrock i stäl-
let för professorskåpa och som är lika beredd att disku-
tera kyrkans och statens moraliska berättigande som att
rulla ut en gödselkärra från sin ladugård. Vi talade om
stränga och enkla tider, då människor sutto kring stora
eldar i kallt och härdande väder samt höllo sina huvuden
klara; och när vi inte hade någon annan efterrätt, prö-
vade vi våra tänder på mången nöt av de slag, som visa
ekorrar sedan länge lämnat å sido, — ty de som ha de
tjockaste skalen äro vanligtvis tomma.
Den som från störst avstånd kom till min hydda, genom
de djupaste drivorna och i de hårdaste stormarna, var en
poet.1 En farmare, en jägare, en soldat, en reporter, till
1 William Ellery Channing.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
