Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
som om det inte funnes både fåglar och fyrfotadjur,
flygande varelser såväl som krälande; som om »tyst!»
och »vem?» vore språkets bästa ord. Som om trygg-
heten endast vunnes genom inskränktheti Mitt huvud-
sakliga bekymmer gäller, att mitt meddelande kanske
inte blir tillräckligt extra-vagant — kanske inte strövar
tillräckligt långt åstad på andra sidan min trånga var-
dagserfarenhets gränser, inte långt nog för att stämma
överens med den sanning, vars anhängare jag är. Extra-
vagans! — det beror på var dina stängsel gå. Den strö-
vande bisonoxen, som söker sig nya betesmarker under
en annan breddgrad, är inte så extravagant som den ko,
som sparkar omkull stävan, hoppar över stängslet
och springer efter sin kalv när det är mjölkningstid.
Jag vill någonstädes tala utan gränser; som en man i ett
vaket ögonblick vill jag tala till andra i deras vakna
ögonblick; ty jag är övertygad om, att jag inte är i
stånd att överdriva tillräckligt för att lägga grunden till
ett sant uttryckssätt. Har någon under lyssnandet till
musik känt fruktan, att han någonsin skulle kunna bli i
stånd att formulera en överdrift? På vår väg mot det
kommande och möjliga skulle vi leva helt fritt och ode-
finierat i riktning framåt, vår kontur skulle vara dim-
mig och obestämd på den sidan, — liksom våra skuggor
avslöja en omärklig utdunstning i riktning mot solen.
Den velade sanningen i våra ord skulle alltid förråda
otillräckligheten av det begreppsliga skelettet. Deras
sanning blir omedelbart översatt, överflyttad; bokstav-
lighetens ruinhög är allt som finns kvar. De ord som
uttrycka vår tro och vår fromhet äro inte entydigt be-
stämbara; likväl äro de fulla av betydelse och doftande
som av rökelse inför överlägsna naturer.
Varför skola vi ständigt jämna av allt ner till nivå med
vår trögaste förnimmelse och prisa detta såsom sunt
förnuft? Det vanligaste och sundaste förnuftet uttrycka
människor som sova, och deras uttrycksmedel består
av snarkningar. Ibland äro vi fallna för att sätta dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
