Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
Staterna äro en första rangens stormakt. Vi tro inte alls,
att bakom varje människa svallar och sjunker en tidvåg
som kunde lyfta det brittiska väldet som ett spån, om var
människa endast hade plats för den vågen i sitt medve-
tande. Lagarna i den värld, som jag lever i, hopsattes
inte som den engelska konstitutionen under samtal vid
vinglasen efter middagar.
Livet inom oss är som vattnet i en flod. Detta år kan
det möjligen svämma högre än någon förut sett samt be-
vattna de uttorkade markerna; just innevarande år kan
bli betydelsefullt och komma alla våra bisamråttor att
drunkna. Det är inte alltid fast mark runt vår bostad.
Långt inåt land kan jag se de kullar, som floden sköljt
över i gamla tider, långt innan vetenskapen började göra
tabeller över dess översvämningar. Varje människa i
Nya England har hört historien om den kraftige och
vackre skalbagge som kom ut från den torra skivan på
ett bord, tillverkat av apelträ, vilket hade haft sin plats
i en farmares kök i sextio år, först i Connecticut och se-
dan i Massachusetts, — kläckt ur ett ägg som lagts i det
levande trädet ännu många år tidigare, som man kunde
se genom att räkna årsringarna i skivan; man hade hört
honom gnaga flera veckor; kanske hade han kläckts av
värmen från någon gryta. Vem känner inte sin tro på
återuppståndelse och evigt liv stärkt genom detta? Vem
vet vilket skönt och bevingat liv vars ägg kanske under
tidsåldrar legat begravet under många koncentriska rin-
gar av träaktighet i vardaglighetens döda och förtorkade
liv, — något ägg som kanske ursprungligen lagts i det
gröna, levande träd, vilket efterhand förvandlats till att
likna plankorna i en likkista, — något liv som kanske
sedan många år sökt gnaga sig ut, svagt hört av ett för-
vånat människosläkte runt middagsbordet; — vem vet
vilket sådant liv en gång oväntat skall uppenbara sig ur
mänsklighetens mest triviala nyförvärvade möblemang,
för att till sist få fröjda sig åt sin verkliga sommar-
tillvaro!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
