Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andliga inflytanden under studentåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
till sist. Pastor Gustaf Beskow berättade nämligen en gång
för mig under striden om försoningen, att Rosenius sagt till
honom: »Det är ingen jag är så rädd för som för
Waldenström.»
Liksom Schartau rörde sig i tredje trosartikeln utan att
riktigt hinna upp till den andra, så rörde sig Rosenius i den andra
utan att riktigt hinna upp till den första. De inre motsägelser,
vari han invecklade sig, åstadkommo både hos honom och hos
andra slitningar av mycket pinsam art. Men det räknades
såsom satans anfäktelser för att föra bort i otro. På det sättet
fingo alltför ofta Andens försök att icke låta de troende
»stanna bakom Kristus» utan föra dem fram till Fadern heta
satans anfäktelser. Fader, förlåt oss, ty vi visste icke, vad vi
gjorde.
En av de senaste gångerna jag träffade Rosenius - det var
på Vaxholm - tog han mig med sig ner i en backe, där vi
bägge satte oss i gräset. Han ville då anförtro mig något, som
han länge gått och burit.
»Ser du», sade han,» det är ledsamt, att Luther icke är riktigt
klar i läran om rättfärdiggörelsen. Stundom framställer han
tron såsom en sådan dygd, att Gud räknar den för
rättfärdighet i stället för att det är Kristi laguppfyllelse, som han
tillräknar oss till rättfärdighet, när vi i tron mottaga den.»
Däri hade Rosenius också rätt. Denna åsikt framhåller
Luther särskilt i sin utläggning av första Mose bok, där han
talar över de orden: Abraham trodde Gud och det vart honom
räknat till rättfärdighet. Men på andra ställen talar han tvärt
däremot. Då är det Kristi rättfärdighet, som tillräknas oss,
såsom om vi vore personligen rättfärdiga, ehuru vi icke äro
det. Men om Gud räknar någon för att vara, vad icke han
utan en annan är, då räknar han ju fel, och det länder icke
till hans ära. Men att tänka ditåt var naturligtvis en
»an-fäktelse».
Huru långt man kunnat gå i denna olyckliga lära om Kristi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
