Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första prästgärning och författardebut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Herren Jesus och hans folk eller lämna föräldrahemmet, då
måste jag låta det senare fara. Och nu ville jag säga pappa
ett sista tack för all den hjälp, jag haft av honom, samt all
den kärlek och faderliga omsorg, han visat mig. Jag minnes
ej ordalagen men detta var innehållet, och det var ingen lått
sak att skriva det. Men Gud vare lov, att jag kunde göra det.
Brevet grep min far djupt. Han svarade genast och förklara
de, att ingen skilsmässa skulle komma i fråga. Han hade
trott, att min andliga ställning endast var andligt högmod, men
nu insåg han, att det var fullt allvar och det respekterade
han. Ja, det var så likt honom. En fast karaktär var han
själv, bestämd och oböjlig, och en fast karaktär hade han
alltid respekt för. Däremot var, vad han kallade »vackel»,
alltid förhatligt för honom. Från den tiden var han lugn och
blandade sig aldrig i mina andliga angelägenheter.
En söndag, då jag just stod färdig att gå till kyrkan för att
predika, mottog jag ett stort brev. Men det var två brev i ett
kuvert. Prof. Esbjörn från Chicago hade kommit till Sverige.
Han medförde en kallelse till mig från Augustanasynoden att
bli lärare vid dess seminarium. När han kom till Göteborg,
hade just Göteborgs missionssällskap beslutit kalla mig att gå
ut som dess missionär till Gallafolket i norra Afrika. Esbjörn
lämnade kallelsebrevet till lektor Martin Rosenius, sekreterare
för missionssällskapet, vilken sände det till mig i samma
kuvert, som den av domprosten P. Wieselgren undertecknade
missionskallelsen.3 I samma kuvert fanns ock ett privat brev
från Martin Rosenius, däri han bl. a. varnade mig för
Amerika. Tillika sade han, att missionssällskapet trodde, att »om
Sveriges missionsvänner förenade sina krafter, så skulle det
icke vara omöjligt för dem att hålla en egen svensk missionär
ute i hednaväriden». Det var alltså en stor tanke då: en mis-
ft De båda kallelsebreven, vilka finnas i P. W:s efterlämnade papper, äro
daterade resp. »Chicago Mars den 7:de 1862» och »Göteborg den 12 maj 1862».
Utg. anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
