Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andliga förhållanden i Umeåtrakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
hörn av den ena lilla salen, alldeles invid dörren till den
andra salen. I allmänhet var den ena salen tillräcklig. När
det blev mycket folk, öppnades dörren till den andra. Med
»mycket folk» menades då 70 å 80 personer ungefär.
Det ansågs mycket viktigt, att alla kvinnor, som voro när
varande vid sammankomsten, hade huvudbonaderna på. Jag
ömkade mig mången gång över dem, när det var varmt, och
de sutto där och svettades i sina tjocka, stickade s. k.
väderhuvor. Men så noggrant iakttogs den seden, att
vaktmästa-rinnoma alltid togo på sig huvudbonad, när bönestunden
skulle begynna. Som sångbok begagnades »Sions sånger» och
den gamla svenska psalmboken. Den nya psalmboken ville
man icke veta av. Detta var förhållandet icke blott i staden
utan ännu mer på landsbygden. Man sjöng också icke blott
en eller annan vers av en psalm, utan man sjöng alltid hela
psalmer, stundom 15, 16 verser långa. Man lade då för tiden
mycket mera vikt på församlingens aktiva deltagande i
gudstjänsten, än man nu gör, då församlingen i allmänhet är
passiv, predikanten ensam aktiv, och sången egentligen
tjänar som ingångs- eller utgångsmarsch. Det har mången gång
på senare tider stött mig, när jag varit ute och predikat och
sagt till om en sång på 3 å 4 verser, att då till svar få den
frågan: »Skola vi sjunga hela sången?» Detta är någonting,
som behöver ändras. Församlingens aktiva deltagande skall
tagas mer i anspråk, än vad som nu sker.
Ute på landet verkade jag ju också rätt mycket. Där fanns
intet bönehus, utan bönderna uppläto sina bostäder för
ändamålet. När man i en bondgård hade ett kök och en
kammare fulla med åhörare, ansågs det vara mycket folk. Pre di*
kade - i egentlig mening – gjorde jag sällan eller aldrig på
den tiden vid sådana konventiklar ute på landsbygden.
Folket ville icke höra sådant. De ville, att man skulle läsa
Luther. De s. k. ordförandena (vad vi skulle kalla
lekmannapredikanter) såsom Hans Fredriksson i Bran och Österlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
