Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andliga förhållanden i Umeåtrakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Lindström m. fl., vilka voro de förnämsta, de läste bara
Luthers postilla. Men de läste på ett sådant sätt, att de gjorde
utläggningar över somliga paragrafer i postillan och läste om
samma paragraf flera gånger. Det exemplet följde jag också,
och människorna voro alltid mer belåtna med det än med
predikningar. De sade: »När en predikar, så ska man vara
orolig och sitt å prööv lära, men när de ä han, fader Luther,
då kan man vaar trygger». De kunde då lugnt taga sig en lur
ibland, ty de voro alltid säkra på att det var den rena läran,
som hade predikats under tiden. Någon annan upplaga av
Luthers postilla gillades icke än den Gleerupska med
skinnklädda träpärmar. Den av Fosterlandsstiftelsen utgivna
upplagan förkastade man. Sammankomsterna varade i regel under
flera timmar. Många åhörare kommo icke förr, än man hållit
på en å två timmar. Föreläsaren satt då vid ett bord. Han
hade framför sig en stor mugg tjärnmölk, vilket väl behövdes för
att hålla halsen i ordning under tre å fyra timmars läsning.
Invid postillan stod ett talgljus. Något annat ljus fanns icke i
rummet. När man skulle sjunga, kommo åhörarna fram var
och en med sin ljusstump, som de hade i fickan, och tände den
hos föreläsaren. När sången var slut, blåste de ut sina ljus och
stoppade dem i fickan, till dess det skulle sjungas igen.
En allmän sed var, att folket skulle falla på knä, när
predikan var slut, och bönen begynte. Ibland när det var trångt,
kunde de ha mycket svårt att komma ned på knä, men ändå
måste de det. Det skulle ha väckt förfärlig anstöt, om någon
hade förblivit sittande. Detta kunde också ha sin betydelse.
En gång hände det t. ex. i Umeå stad, att en person kom in
i bönehuset, just när predikan var slut, och församlingen föll
ned på knä för att bedja. Han blev så gripen därav, att han
blev omvänd, innan han lämnade bönehuset.
Icke sällan hände det, att mitt under det jag satt och läste,
kunde en av åhörarna, som kände sig trött, utbrista: »Låt oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
