Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
broto vi åter upp och marscherade till solnedgången.
Så gick den ena dagen efter den andra, i ett evigt
enahanda. Men öknen har uti sig något eget,
mäktigt imponerande, som ej tillåter en att bli otålig
eller klaga öfver ledsnad; man har här ett forunderligt
tålamod, och i sanning vet jag mig ingen stund hafva
haft ledsamt under hela resan. En ökenfärd har i
många afseenden likhet med en hafsresa. Man här
allt sitt med sig, ty på vägen finnas inga
gästgifve-rier, inga brunnar, och har man ej med sig någon
som hittar vägen så är man förlorad. Det blåser
äf-ven frisk vind i öknen, åtminstone hade vi nu på
hela vägen en temmeligen stark nordost eller
nordvest; en natt vexte den äfven till storm, som tvang
kamelerna emot vår vilja att stanna och oss att stiga af
samt söka skydd mot flygsanden. Denna storm var
väl icke någon bland de häftigaste, men hade heller
intet af det förfärliga, som man vanligen skriker
om att Samom skall hafva med sig. Jag var i
början missbelåten att få en militär och Turk till min
följeslagare, men fann honom vara olik sina vanliga
gelikar. Han var till börden Kurd och hade länge
vistats i Egypten, så att han blifvit fullkomligen
nationaliserad. Sålunda blef min resa på allt sätt
angenäm och jag måste tillstå att den, långt ifrån att
trötta eller ledsna ut mig, hellre var en forfriskning
för mig. Huru skulle man ock ej känna sig frisk i
öknens friska luft och i dess väldoft? Der finnes väl
ej den etheriskt fina doften af vår Linnea, ej heller
den friska af våra gran- och björk-skogar, men en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
