Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mi
Tal
vid öppnandet af Svenska Akademiens offentliga sammankomst,
Högtidsdagen den 20 December 1813.
I helgedomen har religionens stämma åter förnyat åminnelsen af
den fordna, Sveriges ära och Europas befrielse. Och hvilken
stämma är mäktigare, att framställa hjeltarnas kall, händelsernas
samband och de kämpande krafters banor och ändamål? —
Historien må afberga erfarenhetens fält, må afteckna forntidens
strödda minnesmärken, till uppgående tiders varning eller undran,
men, ensam, skall hon ej sammanfoga de kaotiska ämnen till en
skön och ordningsfull verld, ej fullända tempelbyggnaden, der
menskligheten skådar ljus och andas förhoppning. Politiken må
afväga nationernas förhållanden, och sammanknyta beherrskarnes
intressen med de konstigaste band: men, när Breivni tunga svärd
nedtrycker vigtskålen, eller Macedoniern afhugger den gordiska
knuten, då brytes ofta slutföljden från statsmannens uträkningar,
och ledtråden brister plötsligen för den kloke, i händelsernas
Irrgång. Bet är religionen, som gjuter en klarare dager öfver
de mångskiftande uppträden på verldens vida skådeplats. Den
upplyftande tron på det godas framgång och den eviga rättvisans
nödvändighet, är ej den kortsyntes tröst och svaghetens
nödfallstillflykt: den är vishetens grundfäste och hjeltemodets
lifskraft. Den inrymmes ej i den feges , den egennyttiges trån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
