Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
t
den erfarenhet de samlat, utan rättvist uppskattande och tacksam
känsla af det herrliga de tänkt, sagt, gjort, efterlemnat, kunnat i
någon ädel kraftyttring öfverträffa dem, eller ens hinna dem. Det
vore i många fall din ära, att stå vid deras sida och våga med
dem mäta dig, — din stolthet att, vid återblicken på de höga
gestalterna, ej behöfva rodnande sänka ditt hufvud, om frågan till
dig ställdes ännu efter sekler: "hvar är den arm, som förer
Torsten-sohs svärd?" eller blott efter ett halfsekel: "hvar är den hand,
som stämmer Kellgrens lyra?"
Om den vigtiga del af nationalbildningen, som åt Svenska
Akademiens vård anförtroddes, varit under denna period, i hvad
på hennes åtgärd ankommit, stillastående, tiilbakaskridande eller
framgående, må, efter skiljaktiga synpunkter, bedömmas olika.
Sjelf tror hon, att allt detta, efter hvarje tids egna an fordran och
behof, både kunnat och bort äga rum, om hon eljest rätt
förstått sitt åliggande. Den i sitt slag obestridliga fulländning,
hvartill Svenska vitterheten, — danad, måhända, efter en främmande,
men likväl då Europeisk skolas förebild, — under Gustaf Iil.s
spira, likasom med ett trollslag lyftades, var en dittills och
kanske länge oupphunnen, ljus och blomsterrik höjd: skulle
bemödandet att der bibehålla och omhägna den sköna planteringen, så
länge tiden ej hade något bättre att erbjuda, heta ett oberömligt
stillastående? Eller om tidslynnet hatade allt regelbundet, och
en sjelfkär yra, föraktande vettets ledning, hotade med ännu en
jernålder, var väl hänvisandet, återförandet till förrtidens
godkända och säkra mönster någon klandervärd tillbakagång? Det är ej
snillet, som gör uppror emot lagen, eller känner de yttre
formerna som tryckande bojor. Det rörer sig i dem alla med ledigt
och sjelfständigt behag, likasom den sanne hjelten utvecklar, i
Romersk eller Grekisk rustning, samma vighet och] styrka. Men
ock, när det sanna snillet af sin inneboende fria, men ordnade
gudadrift, fördes i egna, nya banor, —■ när det lyfte sig mot en
obesökt ljusrymd på unga örnvingar, eller slog i lunden förut ej
WmUint Vitterhets-Arbeten. //. VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
