Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( « )
lict icke vara af särdeles anseende. De se icke sällan
smutsiga och trasiga ut (nemligen medlemmarne af det
lägre presterskapet), och äro klädda med trekantiga
hattar samt svarta kappor. Några härå äfven blå mantlar,
ehuru sådant lärer vara ett missbruk.
Den som — trött af de visserligen för konst-sinnet
njutningsrika, men för mången åter enformiga
vandringarne i kyrkor och kapell, — älskar, alt omgifvas af
den gamla republikens skuggor, vände sig till
Dogcr-nas palats. Rådsalen är prydd med Dogcrnas
porträtter och med taflor, som förvara minnet af republikens
mest lysande tider. Det rum, soin tillhörde Dogen
Fullerö, är tomt och i stället för hans bild synes på svart
grund följande inskrift:
Ilic est loens Marini Faliero decapitati pro
crimi-nihus *). Hemsk är anblicken af Tiomanna-rådets för-
*) Dogen Faliero var tvifvelsutan en man med utmärkta
egenskaper, ehuru hänförd af en ärelystnad, som icke ens hans
80 ar kunnat släcka. Han var den tredje Dogen af denna
familj, och i Venetianska häfderna berömd bäde som
statsman och krigare. Den grund, sora flera historieskrifvare —
bland andra Sismondi — velat gifva för hans
sammansvärjning, nemligen svart-sjukan, synes fuga tillförlitlig.
Snarare var lians beslut, att hämnas, väckt af de skymford, som
Steno tecknat pä den Hertigliga stolen, och hvarför ban af
Rådet erhöll en i hans tanka blott gäckande upprättelse.
Sä bar äfven Byron uppfattat ämnet. Uti en gammal krönika
läses följande förslag till inskrift pä Falieros graf:
Dux Venetum jacet lieic, patriam qui prodere lentans
Sceptra, decus, cerisum, perdidit atc/ue caput.
Den inskränkning i makt, som Dogerna i Venedig slutligen
fingo underkasta sig, ifrån att ursprungligen hafva varit
sjelf-ladande herrar, kunde ej annat än trycka hvarje stoltare
sinne. Dogen var på det hela snarare Senatens fänge, än dess
öfverhufvud. Också valdes till detta embete gerna en man,
sora genom ålder och saktmod lät beqväma sig att vara en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
