Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Peter Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvänne kämpar, hvilka dödat hvarandra i det slags tvekamp, som
bestod i bältespänning. Till forntiden förlade han ock sitt ämne,
åt hvars början och slut han gifvit en episk skildring i basrelieferna
å piedestalen, medan åter själfva stöden framställer handlingen i
dess dramatiska höjdpunkt. I dryckesglam – så täljer oss den
första basreliefen – sitta två vänner. En ung qvinna – den enes
brud – skänker mjöd i hornet. Upprymd af mjödet tillåter sig
vännen att ohöfviskt fatta ungmön om lifvet, manande henne att
äfven tömma ett horn och att egna honom en stunds kärlek. Tänd
af svartsjuka, med ögonen brinnande af vrede, reser den andre sig
upp - det är slut med dryckesfröjden. Tvekamp stundar. »Huru
långt tål du kallt stål?» är den fråga,, som den tredje relief bilden
uttrycker. Förgäfves bönfaller skön ungmön om fred och försoning.
Ogörligt. Gripne af berserka-vrede fatta kämparne bältet, gärda
kring sig därmed och pröfva stålet. Snart äro kämparne döde.
Vid deras gemensamma graf gråter skön jungfrun deras öde.
Statyn framställer dem i värsta stridsmomentet; den öppne,
mera frimodige, i sin rätt kränkte ungersvennen står i högsta hugg
och färdig att gifva sin forne vän ett häftigt banesår; mera lugn,
besinningsfull, listig, riktar den andre sitt hugg mot fiendens ryggsida.
Motivet – djärft och duktigt uppfattadt – lemnar sällsynt
präktiga tillfällen till lifliga och dock verkligt plastiska ställningar.
Och likväl mottogs detta arbete, som i gips utstäldes 1859 i
Paris och 1860 här hemma, i början med kallsinne af publik och
kritik. Däremot vann det i Tyskland – hvarest det tagit bronsens
form – de mest smickrande loford. Likaså på 1862 års verldsutställning
i London, där man spädde Molin, på grund af detta
verk, en framtid bland »Europas främste bildhuggare». Utlandets
dom drog snart hemlandets med sig. Å två offentliga platser –
i Göteborg och i Stockholm – restes nu i brons denna präktiga
framställning af en vild nordisk forntidssed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
