Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julius Kronberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Julius Kronberg.
fasthållit, då han fortfarande visar sig älska ämnen ur den antika
mytologien och allegorier. Dessa ämnen hade icke på länge
odlats i vår konst, icke sedan Westin och Gillberg allegoriserade
eller Carl Plagemann i nazarenernes smak målade bacchanter och
satyrer. Sedan kom den nordiska mytologien, historien och den
moderna genren och fängslade företrädesvis målarnes sinnen;
endast bildhuggarna sysslade alltjemt med »bacchanter», amoriner
och satyrer. Det var ett egendomligt men tillika glädjande
fenomen att i vår »realistiska» tid en ung målare åter gripit in i denna
verld. Men han hade gjort det med hela den mellanliggande tidens
lärdomar och därtill med lärdomar från de store målarne i Italien
och Holland: Titian, Correggio och Kubens, samt - icke minst
- med lärdomar från naturen, som han sett med ett öga öppet
för färgspelets skönhet.
Det var emellertid isynnerhet en mästare som man - med
rätt eller orätt - ansåg hafva utgjort Kronbergs förebild, ehuru
denne icke njutit undervisning på hans atelier eller ens besökt
denna, det var Hans Makart, Miinchenerskolans tribut till Wien.
»Sveriges Makart» var det namn som Kronberg en tid gick
under; man fann likheten i den utsökta färgen och i den varma,
fylliga behandlingen af den nakna kroppen. Likheten med
Makart syntes ännu mera bekräftad af den tafla som närmast följde,
nämligen » Våren» (målad 1876, hemsänd 1877), hittills Kronbergs
största verk, en dråplig framställning af lifslust och glädje. Hvad
man haft att anmärka mot denna bild är egentligen att
hufvud-figuren- - den sköna kvinnan, som lätt och lustigt far på
storkens starka vingar genom rymden nästan smakar mera af
»sommar» än af vår, men sä är omgifningen desto ungdomligare; hur
de fröjdas och le dessa små välsignade »putti», hur de njuta i
kärlek de båda blomsterströdda änglafigurerna däruppe, huru han
styr storken så säker och kavat den lille vackre körsvennen, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
