Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Föräldrahemmet och ungdomstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerligen godt, och han skötte allt framgent sitt trägna arbete.
I Januari 1798 hade han rest in till Stockholm för att hälsa
på sin dotter, innan vårterminens föreläsningar skulle taga
sin början. Klockan 7 på aftonen den 23 Januari skulle
han begifva sig från ett besök i själfva »staden» till dottern,
som bodde på Norr, då han, antagligen vid passerandet af
bron öfver Norrström, föll i vattnet och drunknade. Hans
lik påträffades först några månader senare i närheten af
gamla arsenalen, det s. k. De la Gardieska palatset. Man
antager, att hans dödsfall skett genom en olyckshändelse,
men en anteckning i Värmlands nations matrikel framkastar
den förmodan, att han »plundrats på Norrbro och sedan
kastats i strömmen».
Stor var sorgen öfver hans bortgång, ej minst inom
Värmlands nation. Nationen beslöt, att, som hon genom
Malmstedts sorgliga bortgång blifvit beröfvad ett stöd och
en prydnad, hon borde värdigt tolka det tacksamma minne,
hvari hon alltid ville hafva hans älskade namn förvaradt.
Det uppdrogs åt docenten, sedermera biskopen J. J.
Hedrén att hålla en parentation öfver denne förtjänte man,
»som i ett halft århundrade varit såväl nationens i
allmänhet som hvarje särskild landsmans stöd och heder».
Hedrén utförde detta uppdrag år 1803 i ett längre
latinskt föredrag, som sedan trycktes, och hvartill fadren,
prosten Anders Hedrén, fogade ett stenstilsminne, som
träffande framhåller Malmstedts förtjänster: förnöjsamheten med
det lilla, tankekraften, hjärtligheten, tjänstvilligheten,
oegennyttan.
J. J. Hedréns äreminne öfverflödar af pris och beröm
öfver den hädangångne, men äfven om man afprutar hvad
som är vänskapens, beundrans och äreminnets öfverdrift,
får man en högst sympatisk bild kvar af den fromme,
välvillige, emot sina lärjungar milde, i sin öfvertygelse fäste
och ihållige och mot andras meningar oftast envise mannen,
i hvilken det allt till det sista brann en eld, hvars låge var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
