Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Anna Maria Malmstedts författarskap 1772-1779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nyss vi den högsta fägnad kände,
Som himlen åt vårt samfund räckt;
Men ack, det lif Hans mildhet tände,
Nu syns af vreden åter släckt:
En himlens vän från jorden hastar,
Hvars flykt i våra hjärtan kastar
Ett frö till saknad, sorg och kval.
Du öde, som så fritt får rasa,
Hvi skulle du, din blixt och fasa
Ej spara till ett mindre val?
Men stanna här, min rörda anda!
Du kan ej få hvad du begär:
Håll upp med mänskotycket blanda
Den makt, som öfver ödet är.
Med mildhet Han dig gafvan skänkte,
Och lika ömt Han äfven tänkte,
Just när Han gafvan återtog.
Ej att Försynen blindvis dömma
Men blott att sakna och att Ömma
Det blir din rätt, och det är nog.
Gack, att en blödig målning gifva
Af hvad din egen känsla rör;
Det bör din ömhet dubbelt lifva,
Att smärtan allmän känning gör.
Vid slaget, som så kännbart sårar,
Jag ser en flod af idel tårar
Från ögats källor samla sig.
Nu kunna endast de hussvala,
Och ömmast om den saknad tala,
Som nu tillika sårar mig.
Den del af mänskoslägtets skara,
Som blott af kval har öfverflöd,
Och liksom föds att offer vara
För armod, uselhet och nöd,
Den syns bestört till grafven bryta
Att uti häftig klagan byta
Den tysta sorg, som hjärtat har.
All dag af hopp den nu förgäter,
Och blott det djup af ängslan mäter,
Som nu dess mistning lämnat kvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
