Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Anna Maria Malmstedts författarskap 1772-1779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid finner man, att Holmberg, i en år 1781
utgifven förteckning på sina förlagsböcker, upptager
poemet såsom författadt af »magister Malmstedt».
Granskar man det närmare, visar det sig utgöra en
poetisk kommentar till Bellmansdikten. På ganska vårdade
alexandriner behandlar poemet dels Djurgårdens natur, dels
dess folklif och skildrar därvid äfven de erotiska
djurgårdsnöjena tämligen rakt på sak. Helt igenom vittnar poemet
om sympati för Fredmansdikten, men den poetiska ton,
som anslås, är en helt annan än den lyriskt musikaliska,
som vi känna från Fredmans epistlar och sånger, det är
tvärtom en bred episk skildring med den något tunga och
oviga hållning, som tillhör alexandrinen, äfven då denna afser
att tolka gladare ämnen. Dikten är fullsådd med noter,
som utgöra talrika citat från Bellmanssångerna.
Såsom prof må följande ställe ur dikten anföras:
»Se’n vi i skogen så en stund fått hvilan smaka,
Vi ledas af vår ro till slätten fram tillbaka:
Hvad samling utaf folk, som kräla om hvarann’,
Man sig en marknadsplats i tanken bilda kan.
Ett stånd vid trädens kant där socker-Cloris handlar,
Med hjärtan, sockerbref, makroner, brända mandlar;
En docka, hennes bild, så kisögd, som hon står,
Man efter priskurant för några styfver får.
Hvad korgar tätt i rad - en svärm af våffel-flickor -
Madamer ifrån stan med armband, egna brickor,
Som veta allt för väl, hvad magen hälst begär,
Hvad smaken reta kan och mest begärligt är.
Accorder hur de gifs, med små skänkaser slutas,
Det får ej talas om, allt nog den lilla mutas
Att glömma det, som gjort den lilla foten trött,
Och njuta återgen ett lika präktigt sött.
En riktig maskerad - här dansa alla lika;
En fattig går in här tillbreddes med den rika;
På Djurgåln aldrig kif om rang och säten är,
Ty nöjet enar dem, så snart de komma här,
Med enad föresats att roas i det gröna,
Vill nöjet dela jämnt och allas möda löna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
