Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Fru Lenngrens skriftställeri 1789-1792. Öfvergångstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De anteckningar, hon själf efterlemnat, och som jag haft
tillfälle genomgå, visa, att hennes vittra ådra under tiden
1780-1792 långt ifrån flöt så sparsamt som i allmänhet
antages. Det finns visserligen midt i denna period en
sexårstid, som - antagligen på grund af familjesorger - är
mera steril, men under alla dessa tretton år har hon likväl
offentliggjort öfver ett åttiotal dikter af olika slag. Det
ligger emellertid någon sanning i påståendet, att hon strax
efter sitt giftermål »drog sig inom sitt skal», så till vida
nämligen, som hon icke längre betraktade vitterheten som
ett yrke utan blott som ett tidsfördrif, i det att hon ej
längre framträdde som skaldinna.
Hon grep icke längre an några större uppgifter; inga
öfversättningar från latin eller franska lockade henne vidare;
sin skaldegåfva betraktade hon mera såsom en
sällskapstalang; när hon offentliggjorde något i Stockholmsposten,
skedde det anonymt. Hon »behöll* såsom hon skrifvit till
Schmiterlöw - »endast några rim för sina vänner kvar».
Men vännerna - främst Lenngren och Kellgren - funno
skäligt, att de fingo se dagens ljus, och fram på i79O-talet
hade hon hunnit så långt, att hennes smådikter rent af
tillhörde det allra bästa, som alstrades af satiriskt skaldskap i
vårt land. Det hade nästan kommit därhän mera af
tillfällighet än afsikt. »Hon flätade lekande en oförgänglig
krans åt sin urna.»
Hvad var nu orsaken till att fru Lenngren upphörde
att framträda offentligen på den vittra bana, som mamsell
Malmstedt inslagit? Man skulle måhända vara benägen
antaga, att mannen icke gärna sett, det hans maka vore känd
som ett vittert fruntimmer, men detta stämmer föga med
hvad man i öfrigt känner om C. P. Lenngren, hvilken såsom
lärjunge af Voltaire nog var alltför fördomsfri att vilja resa
skrankor för det kvinliga könets verksamhet. Nej, det var
- såsom i förra kapitlet nämdes - tvifvelsutan ett inre
skäl, som verkade. Man läser tydligen mellan raderna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
