Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Fru Lenngrens skriftställarskap 1793-1800. Glansperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄNDA DIKTER, 1795 *
2I3
Med året 1795 har fru Lenngrens skaldskap fullt hunnit
sin mognad. Det är tillika ett af hennes alsterrikaste
år, som omfattar ej mindre än tjugosex dikter.
De tjugofyra förut bekanta poemen äro:
Originalen’. Biografi (2), Ordets egentliga förstånd
(26), Till en girig (45), Epigram (Rusius) (48),
Gumman (64), Epigram »Den lille ljugaren» (129),
Källan (211), Lycklig den (enligt en anteckning
imitation; 203), Graf skrift: »Här hvilar den store
guvernören» (237), Skrifvet till bords då olyckan
hände (202), Andra tyger, andra seder (261), Gubben
(264), Min salig hustru (273), Min salig man (294);
samt Imitationer och öfversättningar: Min lefnads
mål, visa efter tyskan (30), Danska sånggudinnan till
den svenska (83), Sällheten, visa (134), Min vilja
(152), En mans gra f skrift öfver sina hustrur (168),
Den kur e-rade svartsjuke öfvers. (171), Styfmodern
öfvers. (173), Lyckan råkar man (180), Göther nas
utvandring (192), Rågeten och hennes son (214).
En del af originaldikterna äro småsatirer, merendels
med epigrammatisk udd, såsom »Till en girig»,
»Ordets egentliga förstånd», poemet »Andra tyger,
andra seder», (hvilket erinrar om vissa strofer i den
ursprungliga formen af Tekonseljen) samt »Den lille
ljugaren». Den nog »frie» lef-nadstecknaren i »Tiden»,
1847 påstår, att en episod af en viss betydelse varit
förknippad med det sistnämnda vågade epigrammet. Det
skulle nämligen ha tillkommit såsom hämnd emot. en
af dem, som häftigast angrep fru Schröderheims
heder. Denna fru Lenngrens väninna var ju visserligen
icke af osårbart rykte, men obarmhärtigt grymma
voro de omdömen, som mot henne riktades från
själfrättfärdiga, afundsjuka »väninnor». Hjärtlösa,
giftiga ord trängde också till fru Lenngrens öron och
särskildt utmärkte sig härvid en fru, hvars eget rykte
just icke var det bästa, och som slutligen åberopade
sin lille son för att styrka något opassande, som
den stackars Ann’ Charlotte skulle ha be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
