Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Efterblomstringen 1801-1817. Fru Lenngrens hem och personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UMGÄNGET
nyttjat om sitt skaldskap »nästan aldrig borta»
passade äfven på Hennes person. Man kunde vara viss,
att hvarje afton finna henne på sin plats i fåtöljen
bredvid tebordet. Hennes drägt var enkel men utmärkt
vårdad. Nästan alltid bar hon den halsduk, som vi
känna från hennes flesta porträtt. (I hvardagslag
bestod den af mörkare duk, men då främmande väntades,
hade hon en af tunnt tyg, bländande hvit, alltid
liggande i jämna släta veck utan en skrynkla.) När
klockan slog sju i Klara kyrktorn, kom medicinalrådet
Rutström, son till hans fars trosfrände (själf
allt annat än sekterist eller religiös grubblare),
Lenngrens medredaktör efter Kellgrens död. Denne det
Lenngrenska hemmets trognaste gäst - ursprungligen
Thorildian - gömde bakom sin sträfva, buttra och
kantiga yta den flärdfriaste karakter och ett präktigt
hjärta. Han var det Lenngrenska lagets lifligaste
dialektiker. Spetsig, kvick och roande sig att
genom sin nyckfullhet stöta folk för hufvudet, var
han alltid färdig att genom paradoxer och sofismer
ge diskussionen lif och fart. Eld lyste ock ur hans
svarta öga, ömsom flöt hans tal i strömforsar, ömsom
kort, buttert, fåordigt. Fru Lenngrens hem var hans
tillflykt under hvilans timmar. - I äldre dagar hade
Kellgren och Kraus varit själfskrifne gäster i detta
hem, där poesi och musik flitigt dyrkades. Äfven
den poetiske och musikaliske amatören Wellander
var under första tiden ofta i hennes hem och sjöng
sånger, i hvilka »han göt själ och hjärta, behag;
ömhet och len känsla». Fru Lenngren ägde, som kändt,
själf sångens gåfva, och när Kellgren skrifvit musik
till »Inbillningens verld» kände han sig mer förnöjd
än vid någon af de kransar han vunnit, att höra den
gillas af Kraus och sjungas af fru Lenngren. Äfven
Leopold uttalade ju sin önskan, att hon måtte sjunga
visan om Pehr Enebom.
Musikaliska sympatier hade hon gemensamma med svågern
Olof Åhlström - som tonsatte sä många af hennes
dikter. Det berättas, att när han första gången
sjöng Mår-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
