Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Fru Lenngrens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det andra är hennes i »Invokation» uttalade önskan
att nå i sin diktning klarhet och sanning.
Med andra ord: hon är af realistiskt skaplynne och
hon tillhör förståndsupplysningens tid; sannt och
klart söker hennes skaldskap skildra den henne närmast
omgifvande verlden. Hon är alltså en upplysningstidens
dotter. Men denna tid företedde i det senare skede,
hvarunder hennes verksamhet föll, tvänne hvarandra
ganska olika strömningar: den ena, den Voltaireanska,
den egentliga förståndsupplysningsriktningen,
den andra den Rousseauanska, känslo-förgudande,
natursvärmande. Fru Lenngren tillhörde afgjordt den
förra riktningen, äfven om man i hennes prisande
af lyckan i det stilla, obemärkta kan finna en
genklang af den från Rousseau utgångna idylliska
tidsstämningen. Med skäl har det sagts om hennes
taflor, att de
»Så troget måla mindre hvad vi känne
Än hvad vi äro i vårt hvardagslag.»
Känsla saknar hon dock långt ifrån, men hennes känsla
yttrar sig aldrig öfversvallande eller med pretention;
hon blir aldrig känslosam, och Werthertiden, som äfven
i Sverge hade sina representanter, främst Lidner,
går henne spårlöst förbi. — Hon representerar
upplysningstidens bästa sidor: klarhet och vett,
parade med ett muntert lynne och ett godmodigt
hjärtelag.
Jämte det skarpa förstånd, det i ordets bästa mening
»sunda förnuft», hvars målsman hon, vid sidan af
Kellgren, är i vår svenska diktning gent emot sä
många andra snillens paradoxer, fantasterier och
svärmerier, äger Anna Maria Lenngren en fin, för
sinnets ädlare skiftningar mottaglig känsla och
tillika en oförliknelig kvickhet som behagfullt
kryddar hennes poesi.
Denna poesi är, som ofvan antydt, af utprägladt
realistiskt kynne, ja ingen af 1700-talets svenske
skalder — Bellman ej undantagen — är i ordets fulla
mening så realistisk som fru Lenngren. Bellman är
visserligen i sin skildring af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
