Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Fru Lenngrens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
salig man, Min salig hustru och andra påträffa vi
sålunda en starkt framträdande karakterskomik.
Så småningom utvecklar sig hos henne vid sidan af
satiren en skärpt hörsel för de idylliska toner, som
dallra bakom verldens löjligheter, småaktigheter och
svek. Så flyta ofta nog dessa båda arter samman i
hennes diktning, och det kan mången gång vara svårt
nog att draga gränserna mellan hennes idyller och
satirer; satiriska tillsatser gifva understundom en
pikant spets åt hennes idyller, medan å andra sidan
hennes bästa satirer mildras af en liten idyllisk
tillsats.
Fru Lenngrens idyller äro allt annat än pastorala. Det
hade ju varit modernt att från hofkretsarnes luft,
mängd af puder och smink, flykta bort till en diktad
herdeverld, hvilken icke var annat än en kostymerad
återspegling af den krets, i hvilken man eljes rörde
sig; herdekappan mäktade icke dölja hofkostymen, och
bakom den frygiska herdemössan tittade den pudrade
perukea fram. I Alcides och Chloe hade mamsell
Malmstedt odlat denna smak. Men af denna art voro
ej fru Lenngrens idyller, i hvilka »det icke fanns
ett får». Hennes herdedikt är ej »så menlös att den
bräker». Hon väljer till besjungande i sin idylldikt
barndomens paradis — oskulden, bekymmerslösheten under
barnaåren — eller hon älskar att flytta sin sångmö
bort till lifvets tysta, obemärkta vrår och besjunga
lyckan i dalen i motsats till stormen på höjderna,
eller hon prisar den ädla ålderdomens ljufva frid
efter ett lif af verksamhet och heder.
Fru Lenngrens poetiska stil uppfyller i hög grad det
Lessingska krafvet att skildra figurerna icke genom
vidlyftiga beskrifningar utan antydningsvis genom
deras handlingar. I få, träffande ord mäktar hon ge
en situation, en personlighet och det så kraftigt och
klart, att skepnaderna framträda för vår inre blick
med samma tydlighet, som om vi såge en Hogarthsk
satirtafla eller en idyll af Greuze.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
