Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Anna Maria Lenngrens skriftställarskap efter 1792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
1794) didaktiken färgad av en hos henne ovanlig
känslosamhet, parad med rätt bister satir. Här gisslas
å ena sidan den gudlighet, som blott har ord och icke
gärning att bjuda den hjälplöse, och till vilken de
bevingade orden ställas:
(En slant, o kristen, mättar mer än läxor ur katkesen:
märk det, I andans män, för er är denna parentesen.)
Å andra sidan går icke heller den tomma världsligheten
fri för skott:
"Nå, var man kommer," skrek en dam,
"så hör man ungar tjuta!"
Och gick, vid scenen av en dram,
att sina tårar gjuta.
En dam, visst inte gjord av stål, för denna
mänskligheten, men som ej tiggarungar tål, blott
för malpropreteten.
Och så slutar dikten, efter att ha skildrat en
kristmild kvinnas barmhärtighetsgärning, med följande
inskärpande av tidens huvuddygd välgörenheten:
Du rike utan mänsklighet, du borde dig bedröva:
du lycka har - lycksalighet, blott de, som godhet öva.
Samma tanke som i slutorden av »Predikaren».
Rosalie (1794) har en mindre direkt moraliserande
form, ehuru den didaktiska tendensen även här är
tydlig. Det är en framställning av de yttre förmåner,
som beskäras lastens dotter, i motsats till dygdens,
»som i trasor går», och av den fräckhet, varmed den
förra jublar på sin »segervagn». Dikten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
