Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Anna Maria Lenngrens skriftställarskap efter 1792 - »Ett ord för den fattiga»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Lär mig att stundom, pindarisk i glans, alstra ett
kväde, som hopen förstummar, värj dock min skaldmö
från skrik utan sans, intryckta tummar!
Låt av exempel mig aldrig förförd bryta hos grannen
ett ax uppå tegen: blive en rik eller knappare skörd
alltid min egen!
Febus, det offer, min dyrkan dig bragt, värdes ej
döma som lättsinnig yra! Bönhör mig, eller, försmådd
av din makt, krossa min lyra!
Febus krossade ej hennes lyra, men hon själv dolde
den så väl, att man knappt mera förnam dess klang i
nya dikter.
Egendomligt nog framträdde detta skaldestycke
samtidigt med nya skolans första angrepp på den
gamla, och det kan betraktas såsom uttryck för
den Kellgrenska riktningens estetiska uppfattning:
betonande klarhetens, sanningens och måttfullhetens
värde, varnande för hypersvärmeriet och »eteriska
sångarens yrsel» såväl som för »skrik utan sans»
och platta lovsånger, men hävdande hänförelsens,
inbillningens, sångarmodets betydelse.
Bland fru Lenngrens alster från senare år äro ock
några prosaskisser, av betydligt känslosam art.
Redan år 1795 (n:r 288) innehöll Stockholms-Posten
vid jultiden följande varmhjärtade upprop till
barmhärtigheten, som hon själv antecknat såsom
härrörande från hennes hand.
Ett ord för den fattiga.
Hå! ha! sade den fattiga änkan - och kastade en
sorgsen blick på det tomma brödspettet i taket. Än en
gång rannsakade hon sin kjortelsäck - men den sista
penningen var redan förtärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
