Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fru Lenngrens personlighet och hem. Hennes eftermäle - Runebergs hyllning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
talentfull återspegling av det inom skaldens
personliga synkrets förekommande alldagslivet, hava
frambragt det fullkomligaste; som Sveriges tungomål
hittills har att uppvisa. Men - hon har icke stannat
vid blotta avspeglandet av detta liv. Hon har även
upplyftat sina spegelbilder till den verkliga Konstens
område ; och därigenom över huvud åt dessa bilder
(även de lägre) givit en poetisk adel, som vid
noggrant påseende ej bör kunna misskännas. Av sin
samtida sällskapsvärld har hon sålunda förevigat,
ej blott det genom hennes löje skirade osköna, utan
även vad den ägde skönt, ja, skönast; vilket på hennes
tavlor glänser oss till mötes i hela älskligheten av
målarinnans leende godmodighet.’’
Emellan tidpunkterna för Atterboms båda uttalanden
om fru Lenngren faller en karaktäristik som en
annan betydande diktare ägnat henne. Den lästes
i Hälsingfors Morgonblad år 1832 och hade till
författare ingen ringare än Johan Ludvig Runeberg. Det
är av intresse att iakttaga huru den inbrytande
realismens målsman, en mästare i idylldikt och med
sinne för komisk karaktäristik även han, bedömer den
av fosforismen något nedlåtet betraktade skaldinnan.
Runeberg framhåller först hennes släktskap med och
beroende av samtidens åsikter och finner där - jämte
drag av menligt inflytande - tillika en välgörande
inverkan i en säkert beräknad plan, korrekthet i
teckningen och bestämdhet i tanken. Även han fyller en
del av sin uppsats - liksom Rosenstein och Atterbom -
med ett försök att utreda kvinnokönets förhållande
till konsten och litteraturen. I avseende på andan
och formen i fru Lenngrens dikter framhåller han det
samfödda mellan idén och dess iklädnad:
"Hennes stycken likna i detta avseende de talande
anleten, där varje tanke och känsla ögonblickligt
avspeglas i naiva, levande drag. Hennes sånger äga
intet av denna klangfulla, en yttre sinnlighet
fångande diktion, som förskaffat några senare
författares så kallade praktvers popularitet; men
de äro dock i hög grad melodiska. Varje ord av henne
smyger sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
