Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Upsalatiden 1860-64. - Senare »Smådikter». - Namnlösa Sällskapet. - »Isblomman». - 1862 års studentmöte. - »Orchidéer». - Besök i Danmark 1863. - Snoilsky och Christian Winthers familj. - Bidrag till »Nio Signaturers» samling och andra dikter. - Utresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ack! är ej snillet re’n tungt nog att bära?
Hvi hopen I då sten på skaldens börda?
Han dignar redan under egen ära.
Den andra är en dikt, i hvilken Snoilsky ger luft åt
sin fosterlandskänsla, vida enklare, men ock vida
mera äkta, än i de tidigare, storvulna dikterna i
den retoriska och ryssutmanande smaken. Den kallas
»Sverige» och lyder:
Mitt öde jag tacksam vill lofva,
Det gaf mig denskönaste gåfva,
En sällhet, som mången ej kände:
En fosterbygd, lycklig och fri.
Väl stundom man fågeln sett hasta
På främmande orter att rasta,
Men åter han längtande vände
Till nästet med ungarne i.
Det tycke för Södern man hyser
Är snarlikt en lusteld, som lyser
En flyktig sekund och försvinner,
En blixt, en förbleknande dröm:
Dock fosterlandskärlekens flamma
I varaktighet är densamma
Som den, hvilken glöder och brinner
I kraterns vulkaniska ström.
Som solblomman trånar mot solen,
Magnetnålen drages mot polen,
Så fästes vid dig ock mitt sinne,
O fjälland med snöiga hyn!
Ty skall jag, om fjärran, om nära,
I hjärtat det älskade bära,
Och hägra det skall i mitt minne,
Som näckrosen spirar ur dyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
