Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. La seconda primavera: 1879-1881. - Utresa. - Vistelse i Sydfrankrike, Afrika, Florenz. - Nya dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag har hört mina egna likklockor ringa och sett
gräset gro på min egen kulle, dit ingen skall komma
för att säga tack och farväl till den, som gått för
att aldrig vända åter igen. Men jag blir sentimental,
märker jag.
Det var snällt af K. B., min egen käre gamle vän,
att skrifva till mig. Skulle jag någonsin kunna
glömma den underlige profetiske eremiten! De stunder,
jag lefvat med dig och minnena från en svunnen tid
hafva varit de drägligaste, jag kan erinra mig från
den nu afslutade serien af mörka, tröstlösa år. Jag
vill ej påstå, det jag väntar mig något bättre, men
den tillvaro man skapat sig själf med uppbjudandet af
en energisk vilja erbjuder dock litet flere chancer.
Nu kanske K. B. förstår, hvarför jag var en så trägen
påhälsare i Bibliotheket sista tiden. Jag längtade
att riktigt få inprägla ditt vänliga ansikte, för
att få taga det med mig i min landsflykt – friskt
och lefvande. Du och ännu en, två eller tre till
skola vara de enda, med hvilka jag vill befolka
min ensamhet här i det odrägliga Gallien, en
attendant, att min herskarinna får
draga in under mitt låga tak. Gubben K. B:s konterfejer,
både det äldre och det yngre, samt Manderströms
skola bland andra husgudar blicka ner från väggarne
i det ringa hemmet. Gudinnan Poesia skall däremot
aldrig få titta därin – henne, den styggan, har
jag haft tillräckligt ondt af. Skrifkonsten håller
jag, som synes, nu på med att totalt förgäta. Endast
korta meningar i en viss gubbes stenstil skola
hädanefter blifva omhöljen för ännu knapphändigare
tankar.
En månad senare – den 10:de oktober 1879 – skrifver
han från Toulouse till Magnus Lagerberg:
Det var mig kärt att se, det du ej i likhet med
många andra vänder dig ifrån mig, och att du ännu har
oförändrad vänskap för den, som ej mer har anspråk på
att räknas som utöfvande numismaticus, – – – Först
sedan den lagliga tiden för skilsmässans beviljande
utlupit, och jag kan gå i författning om att erbjuda
mitt namn och ett hem åt den, som nu, liksom jag på
mitt håll, afbidar den stund, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
