Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Florenz och Dresden 1881-1883. - Den tredje diktsamlingens tillkomst. - Sociala tendenser i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bref – nämligen en genomgående omarbetning af hela
första sången. Jag inser nog, att i grund och botten
kvarstår din hufvudanmärkning oförminskad äfven efter
nu föreliggande omstöpning. Renässansen är fortfarande
behandlad med bristande sympati. Men detta står nu en
gång icke till att hjälpa. Så som jag sökt framställa
Savonarola, nämligen som den, hvilken hade rätt i
sin opposition mot skönhetskulten, var ett lugnt,
opartiskt bedömande af denna hardt när omöjligt. I
sin löst skizzerade form, där grundidéen mera
antydningsvis framskymtar, än egentligen tydligt och
klart uttalas, är Savonarola-dikten ju polemisk och
medgifver icke en fullt billig fördelning af ljus och
skuggor. Den är framgången ur vissa socialpolitiska
drömmerier, som tänka sig möjligheten af en jämkning i
samfundsklassernas nuvarande förhållanden, åvägabragt
genom en nyvaknad kristendom på grundval af friheten
och broderligheten. Dikten är därföre uppfylld af
ett hemligt groll mot den klass, det samfundslager,
som monopoliserat bildningens alla resultater, endast
för att försköna sitt eget, från hopen isolerade
lif. Hos dessa jordens lycklige beherrskare har
skönheten icke ägt någon ombildningsförmåga i etisk
mening, och det är just detta som vi nu fordra
och begära af henne, om hon skall äga sitt höga
berättigande. Det är samma tanke som ligger i det
lilla stycket från porslinsfabriken. Jag medgifver,
att det vore högst ensidigt att bedöma Medicéerne ur
denna modernt exklusiva ståndpunkt, därföre är den
historiska sanningen i Savonarola icke hufvudsaken;
i mitt diktförsök har jag infört honom och Lorenzo
mera som exponenter för tvänne hufvudströmningar inom
nutiden, det belåtna bildade »beati possidentes»
och massornas dunkla instinkter om nödvändigheten
af en religiös och social pånyttfödelse. Jag har,
så som dikten uppställts, endast velat gifva luft åt
en personlig stämning, som ofta är färdig att gifva
rätt åt hvarje reformatorisk hänsynslöshet gent emot
en bildning, som endast sätter frukt till fromma
för ett raffineradt fåtal. Ingåendet i dikten af
detta personliga stämningselement kan förklara den,
jag medgifver det, nog långt drifna antipatin mot
Lorenzos tidehvarf. Med dina vinkar och råd har jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
