Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Florenz och Dresden 1881-1883. - Den tredje diktsamlingens tillkomst. - Sociala tendenser i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till Gustaf Retzius[1] – som hos en vän fått se detta
och andra poem i afskrift och med anledning däraf
tillskrifvit Snoilsky, att dikten om Innocenti gripit
honom så, att han ännu vid mikroskopet upprepade
dess strofer – meddelar Snoilsky följande om själfva
motivet:
Eftersom du tyckte så mycket om Innocenti, skall
det kanske intressera dig att erfara, att den
stackars mannen icke är någon poetisk fiktion,
utan en lifslefvande sanning, hvilken presenterade
sig ungefär så som jag sökt måla honom. Den enda
modifikation, jag tillåtit mig, är, att det icke var
med Garibaldis, utan med Gialdinis kår som Innocenti
fick marschera. I värkligheten gör detta intet till
saken – den rheumatism man ådrager sig på gyttjemarken
vid Postranden är lika kännbar som den Alpernas
is förorsakar. Att jag af poetiska skäl gjorde
ifrågavarande licentia, tarfvar ingen förklaring.
De svenska bilder, som ytterligare tillkommo i denna
samling, äro af mera sekundär betydelse. Lützen
skrefs på uppdrag af Edvard Bäckström, som önskade en
minnesdikt i Posttidningen till 6:te november 1882 på
250-årsdagen. Snoilsky våndades under denna pålagda
plikt. Slutligen reste han till själfva stället för
att få inspiration.
»Festdikter sådana som i detta jubileernas tidehvarf
önskas» – heter det i bref till Klemming – »kan
jag icke skrifva, ehuru jag denna gång ärligt
försökte. Återstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
