Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. I Dresden 1883-1885. - Dresdenerhemmet och umgängeslifvet. - Diktning 1884-1885. - Yttranden i skilda spörsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arvid Posse och hans dotter. De hafva, som du vet,
alltid varit Ebbas verkliga och pålitliga vänner, och
det gladde mig, att Posse äfven visade mig uppriktig
vänskap. Hans politik är jag ej kompetent att
bedöma, men att han är en duglig man, det kan ingen
misstaga sig på. I Schweiz sönderföll kuren i två
afdelningar, den första egnad Tarasp, den senare S:t
Moritz. Tarasp, som skulle förbereda S:t Moritz, var
en fullkomlig öfverloppsgärning, men det sistnämnda
stället var förtjänt af sitt gamla undergörande
renommé, hvilket redan efter några dagar besannades
på mig i ansiktsfärg, rörlighet, aptit, sömn – allt
förändrades till det bättre som genom ett trollslag. I
Tarasp voro inga kurgäster från norden, men i S:t
Moritz gjorde vi bekantskap med en ung och hygglig
docent från Lund, Fahlbeck, samt en doktor-familj
Eklund från Finland, där frun befanns vara en
stor »Verehrerin» af mina ringa skrifter. Major ex
longinquo reverentia. Hyggliga tyskar kände vi många;
när det gäller Tyskland och Frankrike stå, eget nog,
mina personliga sympatier i omvändt förhållande till
de politiska. En ifrig anhängare af den genom 1789
grundlagda franska demokratien, har jag nästan aldrig
känt mig intim med någon fransos; i Tyskland möter
man vid hvart steg vänliga och hjärtliga människor,
som man blott behöfver sträcka ut handen till, för
att de genast skola komma en till mötes. Det tyska
systemet åter, med sina junkrar, Hofprediger och hohe
Herrschaften von Gottes Gnaden, är mig däremot i allo
motbjudande. Hvad skall det icke blifva en gång,
då den store Bismarck är borta och den personliga
diktatur, som han med snillets och bedriftens rätt
nu utöfvar, från att vara ett undantagsförhållande
öfvergår till en institution, förvaltad af personer,
hvilkas anspråksfullhet är det enda gigantiska
hos dem!
På hemvägen till Dresden hade vi på ångbåten öfver
Bodensjön den store Moltke till medpassagerare –
anspråkslös och enkel som en gammal mager skolmästare.
I München beundrade vi de många grekiska kolonnaderna
vid de breda, folktomma gatorna – hade för öfrigt
ämnat besöka det världsbekanta K. Hofbräuerei, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
